Utvecklingen är inte slumpmässig. De senaste decennierna har den ekonomiska politiken misslyckats grovt med att jämna ut klyftorna – den har gjort det motsatta. 

Världen över har skattesystemet utformats till de rikas fördel. Bolagsskatterna har halverats i OECD-länderna sedan 1980-talet. I Sverige kryllar det av skatter, eller avsaknad av skatter, och avdrag som gynnar höginkomsttagare.

Högerpolitiker framhåller ofta att det ska löna sig att arbeta, men sanningen är att det snarare lönar sig att äga och ärva. 

Sverige saknar arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Ränteavdrag, rut- och rotavdrag och reseavdrag – saftiga utgiftsposter för staten – går i stor utsträckning till höginkomsttagare. De är i praktiken bidrag till rika. 

Och fusk är bara ett problem om det utförs av fattiga – för när hörde du senast om de miljarder som trollas bort i skatteparadis varje år? (En biljon – en miljon miljoner – dollar, enligt Oxfam.)

Det finns en koppling som måste göras här: den mellan ekonomi och klimat. Hög inkomst betyder i regel höga utsläpp. Omställningen ska finansieras och politiken ska accepteras (och vägen går ofta via plånboken). Nu har regeringen börjat smyga in ordet rättvisa här och var. Det är rättvist med billigare bensin, precis som det är rättvist med ränteavdrag utan tak, oavsett inkomstnivå.

Man har onekligen missförstått, eller medvetet kidnappat, begreppet. När klimatminister Romina Pourmokhtari (L) presenterade klimathandlingsplanen pratade hon om klimaträttvisa som om det innebär att ingen ska påverkas negativt, att ingen ska betala. 

Någon måste minska sina utsläpp. Någon måste betala. 

Men det går ju inte ihop. Någon måste minska sina utsläpp. Någon måste betala. 

Och så är det också. 

Den fattigaste halvan av Sveriges befolkning är de som minskat sina utsläpp mest mellan 1990 och 2019. Den rikaste procenten i landet släpper ut tio gånger mer än de 50 procent som har lägst inkomst. Det är 40 gånger mer än nivån som krävs för att klara 1,5-gradersmålet.

Jag undrar om regeringen inte villminska klyftorna, eftersom man då blir av med gruppen som kompenserar för höginkomsttagarnas stora utsläpp – och sistnämnda tvingas dra ner på sin konsumtion. En högerregering kan knappast tänka sig något värre.

Men klimatomställningen är inte kompatibel med den skeva fördelningen av makt och pengar. Utan arbetare är omställningen omöjlig – men av världens 1 600 största företag har bara fyra procent åtagit sig att betala sina anställda en lön som går att leva på. 

En del människor möjliggör omställningen, både genom sina yrken och sina utsläppsminskningar. Andra – de med högst inkomster – motarbetar den. 

Det blir allt mer uppenbart att vi måste täppa till de största hålen, inte bara laga små läckor. Vägen dit stavas systemförändringar.

Det finns ingen naturlag som säger att ökade transportkostnader ska mötas av sänkt bensinskatt – man kan investera i kollektivtrafik istället. Vi måste inte svälta välfärden – vi kan faktiskt införa arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, eller införa ett tak på ränteavdraget. 

Vi har inte råd med fler bidrag till de rika. Inte in this economy.