Bara dagar efter att Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, avfärdat klimatet som en fråga andra får ansvara för – vilka är oklart – drabbades centrala Europa av massiva skyfall. Det var som om vädret röt ifrån, skickade en varning. 

På X skrev Bohlin att han tar nyheterna – översvämmade vägar, evakuerade städer, bekräftade dödsfall – på allvar. Eller, ja, på så stort allvar man kan göra när man är en del av en regering som ökar utsläppen.

Sverige är redo att hjälpa drabbade länder, skrev Bohlin. Men omtanken sträcker sig uppenbarligen inte till att motverka klimatförändringarna, eller till att förbereda samhället för vad som väntar. För extremvädret vi nu ser i Polen och Österrike blir allt vanligare. 

Få saker tar upp så mycket av min tankeverksamhet som klimatkrisen. Hur kan vi vara så medvetna om katastrofen utan att bli rädda? Men vi är rädda. 85 procent av svenskarna är mycket eller ganska oroade över förändringar i jordens klimat. En ytterst liten del av befolkningen är klimatförnekare.

Det speglas inte direkt i politiken. En förklaring är att ett av riksdagspartierna har en avsevärt högre andel klimatförnekare bland sina väljare – och att det partiet är med och styr Sverige.

Vi ska ställa om, men inget ska förändras. 

Var femte SD-väljare tror inte att klimatförändringarna är orsakade av mänsklig aktivitet. Och SD:s klimatretorik har anammats av övriga Tidöpartier. Det har lett till att de partier som utåt sett inte vill framstå som klimatförnekare hamnat i en bisarr dragkamp: 

Vi ska ställa om, men inget ska förändras. Vi ska minska vår konsumtion, men ingen ska konsumera mindre. Någon ska ta ansvar, men inte vi. 

Valrörelsen 202 handlade mer än något annat om tre ord: pris vid pump. Tidöpartierna såg sin chans att utnyttja missnöjet bland bilberoende glesbygdsbor, och lyckades få dem att glömma bort vilka som skapat en tillvaro där högt bensinpris är synonymt med ekonomisk kris.

Det är ju grunden i den borgerliga ideologin: var och en har friheten att klara sig själv. Om samhället inte hade dragit sig tillbaka hade inte bensinpriset varit det som fick bägaren att rinna över. 

Och det fulaste är kanske att sådan politik genomförs under en rättviseparoll. Jag har tidigare skrivit om hur regeringen kidnappat begreppet klimaträttvisa, och forskarna Anke Fischer och Nora Söderberg har kommit fram till att riksdagsledamöter faktiskt har en skev definition av ordet: att ingen väljargrupp ska missgynnas av någon enskild åtgärd.

Med en sådan definition – som är rentav felaktig – är man bakbunden som politiker. Rättvisa handlar om att bidra efter förmåga, om att inte låta de svagaste dra det tyngsta lasset. För det krävs en omställning som bärs upp av politiska beslut och investeringar, snarare än (enbart) individuella sådana. 

I boken ”Livet som pågår här”berättar Marika Palmér Riviera och Lisa Pelling om klimatomställningen bortom storstäderna. Boken handlar till stor del om välfärd. Konstigt, kanske någon tänker, men det går inte att berätta om rättvis klimatomställning utan att diskutera vården, skolan, kollektivtrafiken. 

Omställningen handlar om välfärd, om livet, om allt. 

Politik är att prioritera. Eller allra helst: att vilja. Jag kan inte anklaga sittande regering för att sakna någon av de komponenterna. De prioriterar alldeles uppenbart, och det är smärtsamt tydligt vad de vill – och vad de inte vill. 

Klimatet är inte för dem. Inte för Carl-Oskar Bohlin, inte för Ulf Kristersson, bara på pappret för klimatminister Romina Pourmokhtari. Men i verkligheten är det för alla, i verkligheten handlar det om allt. Om järnvägen, om sjukvården, om civilförsvaret. 

Är det för mycket begärt att regeringen inser det?