Så är det att kliva in som klimatradikalt parti när regeringens tyngdpunkt till sist inte alls vill bedriva politik som gör skillnad.
Nu är det Lorentz Tovatt som låter kapsylen flyga. Riksdagsledamoten ska lämna politiken och den uppdämda frustrationen forsar fram när han hjälper Dagens Nyheter att blotta avgrunden mellan röda och gröna. Det är inte första gången miljöpartister får nog.
”Sossemonster!” anklagade tidigare språkröret Gustaf Fridolin i tidningen Arbetet.
Bromma, Vattenfall, subventionerade flygplatser, SAS, motorvägar, Cementa, Preem…
Det är en usel relation som blottläggs.
En part dominerar ständigt.
Det är förnedring.
Det är katastrof för klimatpolitiken.
Miljöpartiet kan inte smyga sig utan kritiken.
Men:
Socialdemokraterna är den felande länken.
En nyckel ges i Dagens Nyheters parterapeutiska insats.
Det handlar om rädsla.
Förlamande, krampaktig rädsla.
”I Frankrike var det Gula västarna, här har vi bensinuppror, landsbygdsuppror och Sverigedemokraterna”, säger en socialdemokratisk regeringskälla till tidningen.
”Om fabriken i Finspång stänger, om folk inte har råd att köra bilen och saknar alternativ i kollektivtrafik, om arbetslösheten stiger och vi får Gula västarna i skallen – vad händer då?” säger en annan.
Det är som om de pratar om svenskarna som en mytologisk fasa, något formlöst och farligt som lurar utanför stadsgränserna.
Vad händer då…
Bemöt inte frågor med fler frågor.
Det är riktigt dålig politik.
Vad vill ni ska hända?
Det här tror jag är en plågsam insikt för Socialdemokraterna, att partiet drabbas av skräck när det ställs inför folkligt missnöje, snarare än att börja formulera svar som känns rimliga för de många.
Ett förlorat vi, därför en ständigt jakt efter att tillfredsställa.
Kanske är det att partiet upphört att vara en rörelse.
Kanske är det att avstånden ökat mellan politiker och medborgare.
Kanske är det att precis allt skuggas av Jimmie Åkesson, ständigt redo att hyvla fler väljare från den krympande socialdemokratin.
Men alldeles oavsett blir konsekvensen att partiet glömmer sin egen historia, hur man under 1900-talet i grunden förändrade Sverige genom stora, visionära reformer.
Det var den första stora omställningen.
Men nu kan man inte föreställa sig den andra, den som måste bromsa klimatkrisen.
Vad ska folket säga?
Gunilla mejlar mig. Hon är fly förbannad.
”Jag bor på landet och vi kör två bilar för att vardagen ska fungera. Här går inga bussar. Det är en diesel och en bensin. Ska vi besöka familjen blir det 20 mil. Det blir 360-400 kronor varje gång. Ska inte barnbarnen få träffa mormor?”
Det är en väldigt rak, vardagsnära fråga.
Det duger inte att besvara den med panik.
Vad händer då?
Nej, nej, nej.
Det här händer då!
Men för att kunna ge den lösningen måste man först grunda sig. Vad skulle Gunilla behöva för att byta till elbil som hon kan ladda med solceller på villataket och batteri i garaget? 100 000 kronor i premie? 250 000? Eller vill hon se laddstolpar vid macken och Maxi? Eller skulle det kännas tryggt att först få testa en elbil som kommunen lånar ut? Och är det självklart att hon ska sakna bussförbindelse?
Jag har också mött många traumatiserade socialdemokrater, som tycker att Miljöpartiet är en belastning. Det är en mardröm för strategerna. Tänk om väljarna hör rödgrönt och bara ser en utpräglad Stockholmspolitiker som Daniel Helldén framför sig, eller en Lorentz Tovatt som dukar upp med tårta när flygplatser ska läggas ner?
Göran Greider – han träffar med största sannolikhet fler socialdemokratiska gräsrötter än någon socialdemokratisk riksdagsledamot – skrev så här om språkröret Per Bolund:
”Man får verkligen en känsla av att denne man tror att det går bra att ta elcykeln de sex milen till lasarettet eller åka och storhandla. Den självgoda gröna urbana människan med goda inkomster tycks i denna person fått en fullödig representant.”
Ouch.
Konflikt mellan centrum och periferi.
Misstron är inte helt tagen ur luften. Det är ingen slump att det nya språkröret Märta Stenevi verkligen försöker binda samman rättvisa med klimat.
”Om man oroar sig för att kunna betala hyran, eller att ha råd med fotbollsskor till sin åttaåring, eller oroar sig för att barnen ska råka illa ut för att det skjuts på gatorna, då kommer steget vara längre till att också kunna vara radikal i klimatpolitiken”, har hon sagt till Dagens ETC.
Miljöpartiet lär sig.
Socialdemokraterna lär sig inte.
Magdalena Andersson kommer att ta över. Hon måste bli kvitt den här låsningen. Socialdemokraterna kan bara inte agera utifrån att det skulle vara omöjligt att bromsa klimatkrisen för att då drivs svenskarna mot borgerlighet eller högerextremism.
Titta gärna på Frankrike.
Gör som president Macron, inrätta ett medborgarråd med slumpmässigt utvalda medborgare som får komma med konkreta klimatförslag. Resultatet är oerhört spännande. Det franska rådet hade åsikter om allt från konsumtion till digitalisering, från bostäder till transporter.
Har du inte längre förankring i de breda lagren?
Kompensera.
Lyssna.
Svara.
Bensinupprorsmakare och skolstrejkare delar framtid. Vi har ju bara en. Erbjud dem därför gemensamma rum. En svensk klimatförsamling. För en djupt förankrad klimat- och fördelningsagenda.
Jag tror vi alla skulle bli överraskade.
Särskilt då Socialdemokraterna.
