Jag orkade faktiskt inte läsa så värst mycket i FN:s klimatpanels nya rapport. Det gör kanske inte mycket eftersom rapporten till största delen sammanfattar tidigare rapporter. Inte heller är nya forskningsrön med som tycks visa att läget är ännu allvarligare än vad forskarna trodde för bara några år sen. Men det handlade för min del inte bara om det när jag lade den nya rapporten åt sidan – jag är nämligen på väg att falla offer för ett slags apati, eller uppgivenhet, för hela denna ödesfråga. Utsläppen fortsätter att öka. Trots att de flesta politiker – bortsett från yttersta högerkanten – någonstans har tagit in allvaret, så har det inte lett till några avgörande åtgärder. När jag sedan ser att intresset för klimatfrågan hos svenska folket – och förmodligen många folk – verkligen har sjunkit på rankningen över de frågor som anses viktigast, inser jag att det här är den stora utmaningen för alla som insett frågans allvar: ledan och uppgivenheten.
Det har gått så långt så att man nästan känner medlidande med ledande klimatforskare när de får frågan om de är pessimister eller optimister och det märks att de inte vet hur de ska svara. Det går ju knappast att vara riktigt uppriktig för exempelvis Johan Rockström när han får den frågan i en radiostudio, senast i söndags i radions Godmorgon världen: Han kan ju inte bara säga att det här ser ut att gå åt helvete, trots att det känns som att det är det han innerst inne fruktar. Istället säger han det han måste säga och som dessutom är sant: Folk vet i allmänhet om allvaret, politikerna gör det, men ingen människa kan varje dag kliva upp på morgonen och tänka på att glaciärerna smälter eller Östersjön är på väg att krisa ihop. Han menade att frågan för att komma någon vart måste handla om ledarskap.
Men det är ju det den inte är. Klimatkrisen är heller ingen expertfråga. När den blir en fråga för experter och politiska ledare, då är det redan kört. I slutändan hamnar man i den svåraste frågan av alla: Hur är samhällsförändring möjlig? Vad är det som kan få hela samhällen – och i det här fallet en hel civilisation – att byta färdriktning? Varken forskare eller något politiskt ledarskap förmår det. Och inte heller klarar enskilda individer av det.
Den individualisering som under lång tid präglat alltmer av våra samhällen är troligen den främsta orsaken till att apati och hopplöshet kommit att prägla så mycket av klimatengagemanget. Det står helt klart att inga livsstilsval eller noggranna val av varor i matbutiken kan lösa problemen. När ungdomarna i föreningen Aurora stämmer staten för en otillräcklig klimatpolitik är det bara att jubla så högt man bara kan, men problemet med det är att dessa förtvivlade unga människor är tvungna att ta genvägen över juridik och domstolar – istället för att förändringar drivs av sociala rörelser underifrån.
Doktrinär marknadsliberalism och individualism utgör de stora hindren för att samhällen ska kunna gå i en annan riktning. Jag vill inte vara nostalgisk, men hade klimatdiskussionen exploderat på sextio- eller sjuttiotalet, då hade utsikterna att komma någon vart varit större: då fanns det mer levande partier, folkrörelser och insikter om att staten måste gå före med storskaliga lösningar på storskaliga problem. Men det gäller även idag – det skulle få långt större effekt att låt säga 100 000 enskilda människor tog klivet in till medlemskap i något rödgrönt parti eller i någon av de miljö- och klimatorganisationer som existerar. Experter och forskare kan aldrig lösa problemen. Politikerna kommer inte att gå före om de inte pressas på underifrån och inifrån. Och den civilisationskritiska idédebatten om klimatet, som verkligen skulle behövas, kommer ingenstans om inte radikala, systemkritiska förslag ständigt läggs fram, både av medlemmar i partier och sociala rörelser och i den offentliga debatten.
Jag skulle exempelvis tro att ett bra förslag vore att förbjuda all reklam. Det skulle minska konsumtionsvansinnet. Ett annat bra förslag är att mycket hårdare beskatta de översta tio procenten i samhällspyramiden, eftersom vi vet att minskad köpkraft och iögonfallande konsumtion överst i samhället kan minska den konsumistiska kedjereaktionen neråt i samhället. Lika självklart borde det hela tiden sägas att de närapå klimatneutrala verksamheterna i vård och omsorg borde vara den fossilfria motorn i samhällsekonomin. Och så vidare. Ett bråkigt folkrörelse-Sverige där sådana idéer ständigt lades fram skulle förändra läget mer än alla ödesdigra klimatrapporter.
Bara det faktum att ordet ”ledarskap” blivit så självklart vittnar om en kris för varje idé om samhällsförändring. Ordet ledarskap har för mig alltid haft både en auktoritär klang och ett fokus på starka karismatiska individer. Det kollektiva opereras bort när det ordet uttalas.
