När covid-19 bröt ut var det regeringar världen över som mobiliserade nödvändiga krafter och genomförde omvälvande förändringar för att rädda liv.
Men i en annan livshotande – på många håll redan dödande – kris har politiken närmast lämnat walk-over.
Det kan inte sessom något annat än ett misslyckande att vi har en så stor, engagerad miljörörelse – så långt bort från politiken. Klimatkrisen borde vara politikens högst prioriterade fråga och samtidigt genomsyra allt.
Jag menar inte att det är miljörörelsen som gör fel. Tvärtom. Det är politiken som svikit, som tvingat klimatengagerade att ta saken i egna händer.
En svag klimatpolitik och en avsaknad på krisinsikt har skapat en klyfta mellan miljörörelsen och den parlamentariska makten. Nu känns den större än någonsin.
Som om de somnade på den viktigaste lektionen.
Ibland tänker jag att Socialdemokraternas politik hade varit ganska bra om det inte vore för den där klimatkrisen. Det är som om de glömt den. Som om de somnade på den viktigaste lektionen.
Socialdemokraternas politik är kanske inte allt jag någonsin drömt om – men S kan rekrytera brett, bli accepterade av många. Och de är, trots allt, störst.
Men det största partiet, som kanske också har störst potential att leda oss genom vår tids största kris, ser inte katastrofen. Man pratar på som om krisen inte fanns.
Vi har en regering som jagar klimataktivister istället för fossilmiljardärer och som räddar flyget istället för järnvägen. Det är, när alla arga adjektiv tagit slut, sorgligt.
Men det är nästan ännu sorgligare att det största oppositionspartiet förespråkar en lite mindre klimatskadlig politik än sittande katastrofregering. Det är öppet mål men Socialdemokraterna missar, eller nej, de gör självmål.
Det är så verklighetsfrånvänt att ett parti som säger sig bry sig om rättvisa nu driver linjen ”öka flygandet”. Partiföreträdare för S skrev häromveckan följande i en debattartikel:
”Vi menar att en utveckling av Arlanda flygplats är nödvändig när Bromma flygplats avvecklas. Detta är ett nödvändigt ställningstagande för att kunna fokusera en tillräcklig kapacitet och andel investeringar till Arlanda flygplats. Inte minst ser vi att Arlanda spelar en central roll i flygets omställning till en grön flygsektor.”
Det låter som något Tidöpartierna skulle kunna skriva.
Förtjänar vi inte ett S som erbjuder något annat än en blå regering med stöd av SD?
Inom Socialdemokraterna finns mer progressiva röster, som partiföreningen Reformisterna. De har mer ambitiösa förslag än partiledningen någonsin presenterat, till exempel på klimatfronten. Men kommer de någonsin få sin röst hörd?
Inte som det ser ut nu. Och kanske ringar det in problemet med Socialdemokraterna när det kommer till klimatfrågan: de har aldrig tagit den till sig. Klimatpolitiken kilas bara in från sidan för att den måste finnas med.
Och gissningsvis är det inte så svårt att ändra åsikt när åsikten inte är riktigt grundad, utan bara ett frö man sådde för att man var tvungen – till exempel för att Miljöpartiet drev på under tiden de satt i regering.
Den socialdemokratiska minnesbilden ser annorlunda ut. De menar att de själva är det drivande partiet i klimatomställningen – och skyller sina misslyckanden på Miljöpartiet. Påståendet kan enkelt motbevisas: MP har genomgående fått högre betyg än S i klimatgranskningar och valanalyser.
Socialdemokraterna måste vakna från drömmen där klimatkrisen inte existerar. De har ju potentialen att samla folk.
Och om de vågar rucka på det finanspolitiska ramverket kan de presentera kraftfulla reformer som faktiskt möjliggör den samhällsomställning de hittills bara pratat om.
