”Greta, du har sagt att det viktigaste en ung kan göra är att bli aktivist. Jag håller inte med dig. Ingen lösning på klimatkrisen kommer att vara partipolitiskt neutral. Det viktigaste du som ung kan göra är att ge dig in i politiken och se till att det fattas rätt beslut.”

SSU-ordföranden menade inte att den klimataktivism som utgått från fantastiska rörelser som Fridays for future är dum eller meningslös. Tvärtom. I sitt tal till kongressen angrep Lisa Nåbo den partiledning hon hade sittande framför sig för att vara alldeles för försiktig i kampen mot klimatkatastrofen:

”Ladorna är så gott som fulla. Ändå håller vi tillbaka. Det gör mig genuint ledsen och frustrerad”, sa hon till den nyvalda Magdalena Andersson som håller så hårt i statsbudgeten trots de enorma behoven som finns av investeringar.

Styrkan i det tal Lisa Nåbo höll kom i den meningen definitivt från alla de miljoner unga människor som år efter år nu gett sig ut på gatorna för att ställa politiker mot väggen för att de gör på tok för litet.

Men hon har rätt i att aktivismen bara är första steget om något på allvar ska förändras. Att gå i stora demonstrationer och ropa ut sina krav och göra det utan att grubbla över taktik och målkonflikter – vilket jag inte gjort på länge nu på grund av pandemi och annat – är en av de mest förlösande och fantastiska saker en människa kan göra.

Den som är förbannad ensam, på egen hand, mår psykiskt och fysiskt sämre. Den som är förbannad tillsammans med många andra befrämjar faktiskt till och med sin egen hälsa och så fort en grupp människor samlas skrattas det också alltid.

Stora manifestationer är ett slags hälsobringande karnevaler av ett slag som världen behöver mer än någonsin. Den etablerade ordningen vänds upp och ner i en stämning av fest, trots de katastrofer man varnar för.

Rosa Luxemburg är nog den som skrivit vackrast om när människor, annars okända för vandra, plötsligt möts i de spontana massaktionerna och de tunga gångjärnen i samhället glider upp och hoppet om ett annat samhälle föds.

Men lika avgörande är det som händer därefter, när massorna skingrats och människor går hemåt. Vart tar energin vägen? Togs det några beslut som kan cirkulera i det politiska systemet? Vad blev kvar efter manifestationen?   

Jag har ofta argumenterat för att en av de mest radikala saker en människa kan göra är att gå med i ett parti. Ett parti är alltid ett kollektivt projekt, vare sig det hör hemma till höger eller vänster. Partier är i sig därför något som utmanar en alltmer individualistisk tid. Partier är motsatsen till den isolerade, atomistiska individ som agerar ensam på marknaden och bara röstar med fötterna. I ett parti måste medlemmen agera tillsammans med andra, bråka med andra, foga samman många frågor och perspektiv och även lära sig att kompromissa.

I sämsta fall innebär det att en brinnande passion släcks i partikollektivismens namn och den enskilde får nöja sig med en liten förändring, kanske på lång sikt. I bästa fall innebär det att aktivismens energi får fäste i en annars trög organisation och med tiden förändrar politikens hela fundament.   

Aktivism och stora manifestationer på gatorna är det som länge fattats världen, så är det. Men en aktivism som enbart förblir aktivism riskerar verkligen att definiera sig så hårt mot ett politiskt system att ”politik” blir någonting därborta, en annan värld och en värld som därmed definitivt överlämnas till de traditionella makthavarna.

Jag skulle tro att merparten av dem som är ute och demonstrerar mot politikens tröghet i klimatfrågan, skulle känna sig mest hemma i något av de tre rödgröna partierna. Men det är inte min poäng: Det är själva det där steget från en nödvändig aktivism till en lika nödvändig marsch in i de etablerade partierna, som jag tror är det centrala. Den energi som finns i klimataktivismen behövs för att vitalisera partierna och lyfta hela den klimatpolitiska nivån hos partierna.

Nej, det är inte alls givet att just Greta Thunberg borde ge sig in i partipolitiken. Hon har en annan viktig roll. Men tusen och åter tusen, miljoner och åter miljoner unga anhängare av samma mål, skulle kunna förändra politiken i grunden genom att gå med i de partier och ungdomsförbund de tror kan bidra till deras sak. Jag menar att det inte ens finns något att välja på här. Om de politiska partierna lämnas ifred från aktivisterna kommer partierna att stelna och få ännu svårare att fatta de nödvändiga politiska besluten. Och kom ihåg: Energin på gatorna fattar inga beslut. Den utser inga ministrar, lägger inga propositioner eller budgetar och förhandlar inte på något toppmöte.

Lisa Nåbo sa något viktigt i sitt tal på kongressen. Skulle nog många unga människor följa henne och engagera sig i partipolitiken, skulle saker och ting hända.