Ordet klass är visserligen notoriskt svårdefinierat men så mycket är säkert: När det på allvar dyker upp i debatten lyses alla slags maktrelationer upp och blir mer synliga. Vem äger vad? Vilka arbetar ihop samhällets rikedomar och vilka lägger beslag på dem? Är det Jeff Bezos själv eller Marcus Wallenberg som på egen hand tjänat ihop sina miljarder eller har månne några miljoner arbetare bistått dem? Och om så är fallet, varför fördelas inte rikedomarna mer rättvist? 

Ur själva ordet klass stiger de självklara rättvisekraven. Och när ordet uttalas med riktig kraft inser var och en att en städare eller busschaufför gör ett viktigare arbete än varje influerare eller vd. Fortfarande är det dessutom så att arbetarklassen i varje land har möjlighet att med strejker få en nation – every wheel in the creation, som det heter i Joe Hills sång – att stanna. 

Nyligen menade en borgerlig skribent från Timbro att vi sluppit klasskrig men istället fått kulturkrig, men han verkade anse att det trots allt var ett framsteg. Ur Timbrohögerns synvinkel är det ju en enorm seger att de tunga frågorna om fördelningspolitik, ekonomisk demokrati och klassorättvisor under en generations tid har sopats bort från offentligheten. Det betyder inte att klasskriget är över, det betyder bara att det hårdast bedrivits uppifrån. 

Idag känns ordet klass inte längre så givet att uttala för många unga människor. Jag har förstås noterat det. De har fostrats så, även om de själva har ett arbetaryrke. Av medier som knappt nämner ordet och av politiska partier som inte gärna vill ta i det längre. 

Att den marknadsliberala högern får dras med Lucia- och dragqueen-konflikter måste vara ett billigt pris för att ha sluppit jämlikhetsfrågorna i den politiska debatten. 

För varje år som går märker jag att jag så att säga radikaliseras. Det är för övrigt en ironi utan like att ordet ”radikalisering” av högern gjorts liktydigt med att ansluta sig till de jihadistiska läror som är extrema högerläror och ingenting annat. Men jag radikaliseras. Jag är övertygad om att samförståndet har gått på tok för långt, i Sverige och i större delen av världen. 

Den så omtalade polariseringen gäller egentligen bara kulturkrigsfrågorna – det finns ingen politisk polarisering kring frågor som att nationalisera storbankerna, stoppa höjandet av pensionsåldern som gynnar högre tjänstemän men missgynnar arbetare eller göra a-kassan anständig. Men det är min enkla övertygelse att om den sociala tryggheten växer och framtidstro råder, så minskar den allmänna grinigheten kring traditioner och livsstilsfrågor. Migration blir en långt mer explosiv fråga när otryggheten ökar. 

Jag radikaliseras. Det står ju helt klart att borgerligheten och de ekonomiska eliterna, i Sverige och globalt, inte längre behöver vara rädda för löntagarna. Det var de en gång, efter bolsjevikernas revolution som helt spårade ur, men framför allt var de rädda för en organiserad klass av löntagare. Att den rädslan inte längre existerar definierar vår tid och detta faktum säger långt mer än alla tänkbara kulturkrig. 

Högerpopulismen – denna överklassens hantlangare – är i grund och botten ett symptom på ett försvagat klassmedvetande. Varhelst ordet klass bleknar bort lämnar det utrymme åt rasism.

Jag skrev det nyligen på denna sida: De fackliga organisationerna måste visa sig, våga stanna hela samhället och klargöra att klass existerar. Den socialdemokratiska oppositionen mot sittande regering måste bli ideologiskt mobiliserande på ett helt annat sätt än på många många år. Det hjälper inte att Magdalena Andersson har bättre förtroendesiffror än Ulf Kristersson. Förtroendesiffror är yta. 

Arbetarrörelsen och vänstern måste radikaliseras, det vill säga gå till roten – och roten är klassamhället.