Jag brukar ålägga mig själv att några gånger per år gå in och söka bland annonserna på Platsbanken. Inte för att jag själv söker jobb utan av politiska skäl; för att påminna mig själv om klassamhällets verklighet och ta tempen på kapitalägarnas och arbetsköparnas självförtroende. Observation nummer ett är att ju mindre kvalificerat och lägre avlönat ett jobb är, desto högre krav på den sökandes karaktäregenskaper och arbetsvilja. Dessa långa listor är på senare år ofta så absurda att de är ren underhållning. En städare på deltid i en aktuell Göteborgsannons förväntas vara ”noggrann, engagerad, lyhörd, ärlig och ha stor ansvarskänsla.” Därtill bör hen ha ”blick för kvalitet, lätt för att kommunicera, värna kundens integritet och ha öga för det lilla extra”. Vidare bör hen ”klara högt tempo, tycka om att arbeta självständigt, kunna planera, och ej vara rädd för förändringar”. Och slutligen den tidstypiska frasen: ”Du ser möjligheter istället för problem.” Om du, utöver detta, också äger en egen bil och har körkort kan du komma ifråga till tjänsten att svabba butiksgolv, putsa skyltfönster och sanera kundtoaletter på 40 procent av heltid.
Lika absurda är annonserna för barnflickor, lagerarbetare och telefonförsäljare – barnflickor och telefonförsäljare förväntas alltid ”brinna för sitt jobb”, lagerarbetare slipper av någon orsak i allmänhet att brinna.
Ju högre upp på löne- och utbildningsstegen, desto mer kortfattade och mer relevanta annonstexter. Krävs rejäla högskoleutbildningar finns oftast inga som helst önskemål om personlig läggning eller karaktäregenskaper i annonsen. Detta är naturligtvis inga som helst konstigheter.
Det är bara en fraktion av klassamhällets kalejdoskopbild.
De välutbildade premieras inte bara materiellt, utan tillskrivs också högre moral och psykologisk styrka. Min senaste Platsbankensurfning tyder på att arbetsköparnas självförtroende är skyhögt och att det inte tycks finnas någon övre gräns för vad man tycker sig kunna kräva av den lågkvalificerade arbetskraften.
Att inkomstklyftorna ökar i Sverige, och att de ökar såpass hastigt att systembevarande institut av typen OECD höjer varnande pekfingrar, har sagts så många gånger att det har samma nyhetsvärde som att hundar far illa av nyårsraketerna. Siffrorna om hur de rikaste procenten drar ifrån klungan blir alltmer dramatiska.
Ändå är den reella effekten av detta mycket större än bara inkomstklyftor – den ännu snabbare vidgande klyftan är förmögenhetsklyftan, och den har vi inte ens vettiga siffror på. Ovanpå detta finns en annan effekt, som det talas för lite om: pengar kan köpa mer idag än vad de kunde köpa för 30 eller 20 år sedan. Kommersialiseringen av allt större livsområden gör att en svensk ”tioprocentare” inte längre bara kan köpa sig en pangkåk i skärgården eller en Tesla, utan också i allt större utsträckning hälsa (i form av privat sjukförsäkring), ett barn (genom surrogatmoder eller via annan bioteknik i utlandet) och i någon utsträckning trygghet (larm, privat säkerhet, diskretion och osynlighet). Vi kan köpa mer för pengar, varför skillnader i tillgång också betyder mer än tidigare.
Den arbetskraftsinvandring som näringslivet vurmar för – och har mage att försöka plocka antirasistpoäng för – och det hisnande faktum att en allt större del makten över asylinvandringen i praktiken läggs ut på arbetsköparna kommer att ytterligare öka klyftorna. Hur platsannonserna för diskare och barnflickor kommer att se ut om ytterligare ett par år av denna utveckling har jag inte fantasi eller superlativ nog att tänka mig.
Det finns, mer tydligt än på 30 år, goda skäl att beskriva situationen som en klasskonflikt och ändå får vi numera ständigt höra, även av röster som kallar sig progressiva, att höger-vänsterskalan är förlegad och föråldrad. En bättre nyhet för de rikaste svenskarna – som på relativt kort tid befriades från arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt – kan man i så fall omöjligen tänka sig. Det handlar om en grupp människor med växande arrogans, som inte drar sig för att ena dagen tjäna pengar på HBV-hem och nästa dag oja sig över systemkollaps och hur vi ska ha råd med välfärden.
Åsa Linderborg och Göran Greider har i sitt nyutgivna ”Populistiska manifest” formulerat 151 politiska teser om hur en folklig och mobiliserande vänster skulle kunna se ut i Sverige. Den röda tråden är nödvändigheten av att i tanke, tal och handling skärpa konflikten mellan folket och den ekonomiska eliten, och att formulera politiska förslag för omfördelning av resurser.
Idag tågar Socialdemokraterna i Göteborg under parollen ”Trygghet för vanligt folk”. Det är en böjlig paroll, elegant i sin mångtydighet. Den kan utan problem tolkas som en eftergift åt analysen att vanligt hederligt folk hotas av organiserad kriminalitet, etnifierat gängvåld och laglöshet på gatorna och behöver skyddas genom hårda polisiära och juridiska tag. Den kan också tolkas inom en vänsterpopulistisk ram som att låg- och medelinkomssttagare står oskyddade på arbetsmarknaden och behöver ett starkare socialt skyddsnät mot exploatörer på arbetsmarknaden och välfärdsprofitörer.
Man kan invända att 1 maj-paroller av naturen måste ha en viss luddig böjlighet, men så har inte alltid varit fallet; år 1978 var parollen rakt av ”Ekonomisk demokrati”. Hur valet går i höst beror på vilket innehåll vänstern i bredaste mening lägger i orden ”trygghet” och ”vanligt folk”.
