Enligt Rädda Barnens årsrapport från 2015 uppgår barnfattigdomen till 17 procent i Göteborg, men då räknar man utöver ‘barn i hushåll med försörjningsstöd’ även med ‘barn i hushåll med låg inkomststandard’ (där den senare gruppen utgör drygt hälften). Dvs hushåll som knappt går runt och ligger precis över gränsen för existensminimum.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den gamla devisen om att “det ska löna sig att jobba” omfattar uppenbarligen inte låginkomsttagare med barn.
Än värre är att Göteborg är en inkomstsegregerad stad, vilket även syns i statistiken. Örgryte-Härlanda har lägst andel ekonomiskt utsatta barn, 8 procent, medan Östra Göteborg har högst andel, med 37,2 procent. Fattigdomen är koncentrerad till vissa områden.
Att plundra unga på rörelsefriheten innebär en geografisk inlåsning, ofta inom ekonomiskt utsatta områden, av redan utsatta unga. Dessutom under en period när skolan är stängd och varken kostsamma sommaraktiviteter såsom solresor och nöjesparker, eller sommarjobb, nödvändigtvis finns till hands.
Majblomman skriver i sin sommarlovsrapport om innebörden av att kunna röra sig: “Att skolelever har tillgång till kostnadsfri kollektivtrafik är en viktig social investering i de flesta kommuner. Att ha rörelsefrihet, inte minst när skolan är stängd, kan vara skillnaden mellan gemenskap och isolering särskilt för äldre barn. Att kunna hänga med på café, till stranden eller bara hälsa på en kompis blir möjligt om bussen inte kostar något.”
Sommarlovet innebär en ekonomisk och känslomässig påfrestning för både barn och vuxna i utsatta hushåll. Friheten att träffa vänner i Slottsskogen, att åka och bada när det är varmt, eller att kunna ta sig ut ur stan över dagen, borde vara självklar för varje sommarledig skolungdom i Göteborg.
– Det finns andra saker att satsa på, säger Moderaternas Jonas Ransgård till ETC Göteborg. Och det har han ju rätt i. Offensiva investeringar i välfärden och klassutjämning skulle komma tillrätta med utsatta barns sommarlovsvåndor. För alliansen i Göteborg säger sig vilja satsa på välfärden och motverka utanförskapet. Men de verkar mer intresserade av privatiseringsreformer, företagarklimat och poliser.
I en annan ände av politiken driver Ung Vänster Göteborg en kampanj där de åker runt bland unga och pratar om konkreta effekter av klassklyftor, bland annat i förväntad livslängd och hur mycket välfärd Göteborgs fem största förmögenheter skulle kunna ge. De pratar om alternativet, social rättvisa, och om vad man kan göra tillsammans för att förändra status quo. En enkel men självklar formel som många dömt ut: varje vänsterparti med ambitioner bör dölja sin socialism och rikta in sig mot den politiska mitten för att vinna val. Helst bör man låta som en mjuk liberal.
Flera stjärnor ur #Grime4Corbyn vittnar om hur de aldrig känt någonting annat än thatcherism, blairism och ekonomiska kriser under sin livstid. De har aldrig upplevt att politiken kunnat eller velat erbjuda dem någonting utöver “mer av samma”. Storbritannien är förvisso extremt i sina klassklyftor och sin svåra ekonomi. Nyliberalismen har genom sina olika skepnader slagit hårt mot stora delar av befolkningen. Ändå kom Labours valframgångar som en chock. Det nyliberala paradigmet tycks brutet inom en brittisk socialdemokrati, som efter år av nedgångar gick till val på ett manifest om politik för social rättvisa, och lyckades långt bättre än någon vågat hoppas på.
Den gängse förståelsen av orsakssamband inom politiken är utmanad. Efter decennier av åtstramningar och privatiseringar är det svårt för den som försvarar status quo att behålla sin position mot någon som erbjuder människor värdighet och rättvisa.
Det borde Alliansen i Göteborg tänka på innan de bestjäl unga människor på deras rörelsefrihet. Rödgröna växer i opionen, och SD har stagnerat på låg nivå.
