Att det är livsnödvändigt att få unna sig ibland, för att ens kunna fungera socialt eller orka med vardagen, gäller inte för de allra mest utsatta. Att fattiga också är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv där ”dumma” kostnader ibland ingår är inget som ska tas hänsyn till. Då får de skylla sig själva. Skylla sig själva när de inte har råd. Skylla sig själva när barnen drabbas. Skylla sig själva när kostnaderna blir övermäktiga.
Men den här föreställningen att fattiga skulle vara fattiga för att de lägger alla sina pengar på cigg eller skräpmat och inte för att de tja, får mindre pengar än andra, är ju en felaktig slutsats. Och en låg inkomst blir inte högre bara för att du är duktig på att vända på kronorna. Du kommer fortfarande ha en låg inkomst och på grund av detta begränsade resurser och möjligheter.
Men det är ju detta som händer när man talar om bidragstagare, tiggare, arbetslösa, utslagna eller människor med sämre kapital generellt. Vips så visar klassföraktet sitt fula tryne. Vettiga, kloka, snälla människor kan bli som förbytta när man synliggör utsatthet som inte stämmer överens med Astrid Lindgren-visionen en haft om fattiga människor. De där värdiga fattiga, med mössan i handen och ödmjuk blick, som det är synd om på riktigt. För tyvärr är det så att för att vara värdig som fattig så måste du nämligen LIDA ordentligt.
Det hela bottnar i klassikern ”Rich people telling middle class people to blame poor people”. De rika har lurat oss att tro att det är de fattiga som slösar på våra resurser. Vi pekar hellre fingrarna åt dem som har minst, och av dem kräver vi mest. Vi har gått på lögnen, vi blänger surt på de där fattiga parasiterna som lever i lyx på det existensminimum de får (som en del av det samhällssystem vi annars är så stolta över) medan vi knappt rycker på axlarna åt övre medelklassens senaste köksrenovering och dyra flygresor. Deras livsstil är ju glamourös, idealiskt, något att sträva efter. De har ju jobbat hårt för sina pengar. Var man för sig själv, alla kan om de vill men de fattiga vill inte tillräckligt, jobbar inte tillräckligt och då får de fan stå sitt kast också.
Så rika kan skattefiffla bort miljoner för glatta livet och köpa tjänster med stora skatteavdrag och vi reagerar knappt (Det är ju deras pengar!) medan fattiga får redogöra för varenda spänn. Är du dessutom bidragstagare så är du livegen. Du är utelämnad till samhällets goda vilja och har du minsta lilla så ses det över. Du får inte bo hur du vill. Bor du för stort så får du flytta. Äger du ditt hem får du sälja. Allt som är värt nåt räknas upp: möbler, klenoder, arvegods, presenter, sådant du kanske sparat till en annan period i livet. Har du undanlagda pengar, ett sparkonto eller liknande så får du ingen hjälp förrän de pengarna levts upp. Inget får läggas undan, inget får sparas till senare för kan du spara så har du inte behovet av pengarna och då får du dem inte. Du ska ner på noll och be om nåd.
Så egentligen borde väl klassföraktet och ilskan riktas till de som faktiskt har mest men också kräver mer och det är väl dit vinden börjar blåsa nu, om vi har tur. Vi behöver inse att vi faktiskt sitter i samma båt och att en Kamprad kostar mer än tusen gula Blendmorsor.
