Jo, det gäller nog alltjämt de flesta liberaler. Men inte den klimatmedvetna hub som formerar sig kring Expressens kultursida.

Där har två texter skjutit debatten framåt. Tack för det, Jens Liljestrand och Isobel Hadley-Kamptz! Plötsligt talar alla om hur skevt det är att subventionera flyg, och att unna sig flyg som transportmedel, oavsett syfte. Kan jobbresan till Köpenhamn ersättas av en videokonferens? Kan vi ha som permanent rutin att flyga till Medelhavet på sommaren och Bengaliska viken på vintern?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den som är bittert lagd kan säkert tycka att detta kommer sent, att offentligheten varit blind för att andra – bland andra Malena Ernman – sedan länge valt bort flyg av klimatskäl. Borgerliga medier behöver borgerliga debattörer. Trist, men nu spelar det ingen roll, för debatten är igång även utanför medier som identifierat den globala uppvärmningen som vår stora framtidsfråga.

Det finns olika sätt att förhålla sig till att individen förväntas upphöra med eller starkt begränsa sitt flygande. Vissa mer konstruktiva än andra.

Hanna Lidström är språkrör för Grön ungdom. Hon tänker inte sluta flyga, säger hon till Kit. Pojkvännen bor i London. Nyligen blev det en solsemester i Kap Verde.

3,3 ton koldioxid.

Ångest? Inte direkt.

”Det viktiga är inte vad jag gör. Jag förstår att när jag säger det här till dig kommer det höras i alla debatter. Då kommer jag säga fuck you.”

Hon är ute efter att kritisera politikens impuls att delegera åtgärder till individen, och hennes analys är möjligen trubbig men ändå korrekt när hon säger att krisen vi befinner oss i orsakas av ”ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över”.

Men läget är så akut att ingen kan unna sig att göra antingen eller.

Styra om sitt eget liv (och samtidigt sända en signal till företag som – i poltikens frånvaro – bara behöver bry sig om efterfrågan).

Sätta press på beslutsfattare.

Både och, vi måste göra både och.

Det gäller alla.

I synnerhet en person som företräder ett grönt ungdomsförbund.

Flyget är inte ens värsta klimatförstöraren. Dina val kommer inte på egen hand att lugna FN:s klimatpanel. Men nu materialiseras en konkret fråga ur den tystnad som omgett klimatkrisen. En fråga som engagerar. En fråga som tvingar oss till rannsakan, att se oss själva.

Äntligen!

Dessutom är dina val inte obetydliga. Sammanlänkad med andra människor är du en kraft som avsevärt kan påverka hur den globala uppvärmningen utvecklas. Det handlar om så mycket som 1,5 grader till år 2100, enligt forskning som redovisas till Nature.

”Det kommer ju inte att ändra något bara för att jag som person gör bra ifrån mig i privatliv”, säger Hanna Lidström.

Så enkelt är det inte.

Även om ditt beslut att stanna på marken inte kompenserar för att borgerliga vägrar en vettig flygskatt eller för att kommunpolitiker av alla kulörer rullar miljarder mot olönsamma flygplatser – och därmed mot undergången.

Nu är det inte uteslutande liberaler – och miljöpartister – som har svårt med klimatfrågan. Många gånger möter jag attityden att den som styr sin energi till grön omställning blir skumögd, ja, klassblind, inför samhällets ekonomiska motsättningar. Det är en frustrerande återvändsgränd. Lika frustrerande som när någon hävdar att feminism är en identitetsfixerad distraktion och inte alls har något att skaffa med rättvisa.

Det är klassförakt att uppmana till flygstopp. Åtminstone enligt Svenska Dagbladet (!) där Josefin Holmström stör sig på det ”ensidiga medelklassperspektivet” hos exempelvis Hadley-Kamptz och Liljestrand.

”Hur det skulle bli för de arbetarklassungar som flyttat utomlands för att studera eller arbeta, det framgår inte”, skriver Josefin Holmström.

Hennes exempel är att det kan kosta nästan 5 000 kronor att åka tåg Cambridge-Stockholm, medan en flygbiljett kan hittas för under 500 kronor. En möjlig slutsats är att tåget måste bli billigare, subventioneras konsekvent. En annan möjlig slutsats är att flyget måste bli dyrare, att det idag inte alls bär sina klimatkostnader. En tredje är att bluddra om ”den sekulära medelklassens religiösa längtan”, fantisera om nedlåtande klassförakt, om att det sitter en moraliserande elit och positionerar sig mot vanliga knegare, ”så syndiga och gräsliga”.

Jag ska berätta vad som är klassförakt.

Att föreställa sig några miljoner svenskar som en ignorant, verklighetsfrånvänd, konsumerande, fatalistisk massa av okunnighet som inte är kapabel att överpröva sina drömmar om att äta Pad Thai under jullovet.

Att låtsas som att Sveriges fattigaste inte kommer att betala det högsta priset – här i Sverige – när klimatförändringarna accelererar.

Att bortse från att såväl klimat- som klassproblematik är gränslösa fenomen.

Sanningen är att klimaträdsla inte börjar och slutar med medelklassen. Och den som vill spåra förnekelse, eller provocerande laissez faire, den ska vända sig till överklassen.

Sanningen är att det är Sveriges fattigaste som är sämst rustade för klimatkrisen. Inte råd med hemförsäkring, bor i en kommun som saknar skatteunderlag att rusta sig mot översvämningar. Med mera.

Sanningen är att svensk underklass – sett till klimatavtryck, sett till ekonomi – utgör en global överklass.

Klimat handlar om klass. Det gör verkligen det, särskilt ur ett planetariskt panorama. Flygbranschen transporterade förra året fler än fyra miljarder passagerare. Men det betyder inte varannan människa. Åtta av tio har aldrig flugit.

Varje flygresa du gör skadar en kvinna från ett utvecklingsland.

Varje flygresa är excess. Ingen mänsklig rättighet. (Nej, din weekend i London kan inte jämställas med att en indier har råd att köpa ett kylskåp eller att en by på savannen elektrifierar sig med dieselaggregat.)

Det borde vara premiss för frågan:

Hur ska du själv göra med flygresor ur ett klasspersektiv?