Läs också: Ledarbloggen: Kommunal <3 Swedbank

Det var inte möjligt att bryta det dömda och omöjliga, hur mycket kamp som än mobiliserades. Jag måste konstatera det nu. Det hjälper inte med fromma förhoppningar av diverse slag. Det är tvärtom än mer ovärdigt med den simpla formen av självbedrägeri. Trots min odramatiskt heteromaskulina vithet var min meningslösa fattigdom genetiskt, ekonomiskt, socialt och estetiskt alltså som förutbestämd.” Så skriver poeten Johan Jönson i ett av de sista styckena i sin nya, 1000-sidiga bok.

Det är en bok som inte kommer att få många läsare utanför den närmaste, självutnämnt avantgardistiska poesikretsen och det vet han naturligtvis om: ”Plötsligt slår det mig, med isande kraft; jag är en författare i stort sett utan relevans.” Hans bok kom ut förra veckan. Jag såg hans porträtt i de stora tidningarna men jag försökte som vanligt, när det gäller Johan Jönsons dikter, att undvika att läsa recensionerna. Något blir nämligen alltid absolut fel när en röst från den sociala underjorden ska anmälas på kultursidor. För några år sedan förorsakade Jönson en djup rysning genom kulturvärlden och ådrog sig en massa avsky från bildade borgare när han läste högt om klasshatet han känt när han utförde ett skitjobb i en överklassvilla. Han beskrev hur han på handdukarna i det fina badrummet torkat av sin herpesinfekterade lem, som ett slags hämnd på överklassen. Det bröt ut en debatt om klasshat. Jag minns en som jag själv deltog i. En vänsterradikal akademiker ur gedigen övre borgerlighet ställde sig upp och sa att en sådan som jag omöjligen kunde tala om klass, eftersom jag lämnat denna arbetarklass och nu är medelklass. Jag skällde ut honom, med hela kraften hos en uppväxt som jag alltid bär med mig. Jag konstaterade också att medelklassamhället ständigt vill vaccinera sig mot klassperspektiv: De som är längst ner har oftast inte tillgång till de maktmedel och kanaler som gör att de kan tala om klassförtrycket så att alla hör. Och de som kan skriva och tala om det har oftast gjort en klassresa och då ska alltså deras röster också diskvalificeras? Man kan bli galen när man tänker på hur detta klassamhälle försäkrar sig om tystnad. ”Jag heter inte. Jag skriver.”, säger Jönson på ett ställe, som för att befria sig från all subjektivitet.

De fruktansvärda rader som jag inledde med att citera utspelar sig i – en ugn. Poeten minns ett jobb han haft på en industri där han sänktes ner i den torra hettan för att sanera beläggningar på ugnens insida. Jag kan inte komma över att den där texten utgår från att han står i en jättelik ugn. Det går inte att låta bli att tänka på Förintelsen. Men det som förintas i den dikten är självtroendet hos den klass som kallas arbetarklassen. Jönson skriver att hans fattigdom är ödesbestämd. Genetiskt. Socialt. Ekonomiskt. Det är den givetvis inte och det fattar även poeten, men den isande känslan är sann ändå: Detta är den tid, den era, då människor längst ner konsekvent tas ifrån sitt hopp och sitt självförtroende och det är det Jönson med sina sönderslagna ord gång på gång uttrycker och gestaltar i sin nya bok, liksom han gjort i tidigare böcker.

Är det självbiografiskt? Jönson skojar med oss i en kort dikt och svarar att dikterna är självbiografiska till 11 procent. Hela hans diktning är dessutom ett rasande angrepp på idén att en författare från eller i det lägsta arbetarklassiktet är dömd att enbart skriva om sina konkreta villkor. Jönsons böcker är hypermodernistiska blixturladdningar. Den som är ovan vid poesi kommer inte att orka läsa mer än två sidor i hans tjocka böcker. Bokens själva titel nästan liksom avvisar läsare: dit. dit. hään. För Jönson är poesin en generalstrejk, en vild strejk, en oansvarig strejk, en strejk mot allt som existerar i denna kapitalistiska värld. Den är totalt omedial. Det mest läsbara partiet – det jag citerar–ligger exempelvis gömt allra sist i boken. Han är motsatsen till hela den insmickrande kändiskultur som dominerar medierna. Hans senaste bok är närapå en självmordsbok: ”leva. för att inte barnen ska bli fysiskt faderlösa.” Johan Jönson är nollpunkten.

Jag skulle lätt kunna ställa samman ur hans senaste verk en femtiosidig pamflett som kunde nå många fler läsare (och någon borde göra det). Det är bara att plocka ur de märkliga aforismer som finns på varje sida, som ibland också är vidunderligt vackra; här är tre sådana:

”Nattens spegel. Duets vinge.”

”På läpparna en smula förflutet.”

”Sommarens sista sparade skimmer.”

Och någon enstaka gång spelar ett mycket oväntat försonande ljus över det dystopiska landskapet:

”En ceremoni

där livet reflekteras

och sorgen erkänns – att

döden skrivs om

i en kollektiv dikt

i ljuset

av kärleken och kampen

och kamp

och kamperna”

Jag läser ut Jönsons bok samma dag som organisationen Oxfam meddelar världen att 62 personer nu äger lika mycket som den fattiga halvan av jordens befolkning. Plötsligt är Johan Jönson hela denna fattiga halva. Och han är alla Kommunals medlemmar. Men sedan måste jag sluta skriva så om hans dikter för att då gör jag dem till något de inte är. Jag håller tusen sidor i handen och det jag håller i handen är egentligen vår tids ackumulerade tystnad underifrån.