Det är på sätt och vis det ultimata globala uttrycket för klassblindhet: fattiga människor gör uppror och det slutar med att den egna stadsdelen ödeläggs. När klasshatet aldrig växlas in i ett klassmedvetande uppstår i praktiken ett slags självskadebeteende. Där står vi i dag.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Och i samma ögonblick som jag skriver ut det vet jag att åtskilliga vänstermänniskor reagerar och ropar: Men det handlar ju om etniskt förtryck! (Och en massa andra sorters förtryck). Du har snöat in på klassfrågan! Javisst, det handlar om det också. Men jag menar att ingen samhällsaktivism kommer någonstans när etnicitet sätts före eller görs likvärdigt med klassförtrycket. Ty den som ställer frågan om klass ställer också frågan om ägandet och makten över kapitalet och arbetsplatserna på ett helt annat, mer genomgripande sätt än någon annan förtrycks- och befrielsedimension förmår. Det är därför det aldrig föds något liberalt klassmedvetande – medan det däremot exempelvis existerar en liberal feminism (OBS: Jag menar att det är bra). Feminismen ställer andra, genomgripande frågor som är helt avgörande för hela vår civilisation, men jag menar att den inte ställer den avgörande frågan om makten över kapital och ägande.

Visserligen fanns det en gång, när de västerländska samhällena stod på tröskeln till en borgerlig era, ett slags liberalt klassmedvetande; det riktades mot aristokratin och de gamla eliternas ärvda makt. Men det sparkade samtidigt också nedåt, mot den arbetarklass som kapitalismen var på väg att stampa fram. Sedan mer än ett sekel tillbaka har det liberala klassmedvetandets radikalism upphört. Den värld vi i dag lever i är ju liberalernas. De behöver inget annat samhälle. De är nöjda. Därför blir de upprörda när ord som klass, för att inte tala om klasshat, då och då nämns.

Bristen på klassmedvetande göder en sorts dumhetens rasism. Sverigedemokraten i villaområdet känner att något är helt fel i samhället, men han – och ibland hon – hör sällan från ansvarigt håll att det är klassamhället som har fördjupats och i jakten på en förklarande konflikt blir invandrare och flyktingar måltavlan.

I dag är det medelklass som förklarar världen för oss i tidningar, i P1, i Agenda eller Aktuellt – arbetarklassen är faktiskt nästan helt osynlig. Många tror att det är vänsterjournalister som styr media. Men varför älskas till exempel rut-bidraget så mycket av medierna? När det lyfts fram påstås det ofta att alltfler utnyttjar det, trots att det rör sig om några få procent i framförallt de rikaste kommunerna? En förklaring till detta är förmodligen att så pass många mediechefer utnyttjar rut.

Själva orden är kedjade av klassamhället. I Sverige och i västvärlden håller sig folk i allmänhet med en väldigt vag idé om hur klassamhället ser ut; de allra flesta utgår spontant från att det finns tre klasser – överklass, medelklass och underklass. Arbetarklassen är bortopererad ur analysen, ja, ur språket. Den vilseledande bild av klassamhället som vuxit fram är att det mitt i samhället finns en stor medelklass på kanske 70 procent, en överklass på tio procent – och en underklass på 20 procent av befolkningen – och den får då bestå mer och mer av invandrare, flyktingar, nyanlända. Det är en statisk bild av samhället. Den där underklassen är för liten för att på allvar hota samhällsordningen och allt som då återstår är att tycka synd om underklassen – eller vara rädd för den.

Det som behöver formeras är en bild av den verkligt breda arbetarklassen – från lägre tjänstemän, ner genom LO-kollektivet och ända bort till dem som ställs utanför arbetsmarknaden ända bort till de papperslösa. Bryt upp medelklassen i en liten del som hör till de övre skikten och en större del som kan solidarisera sig nedåt!

Det finns en fruktansvärd dikt av poeten Johan Jönson som fångar ett slags arbetarklassens ensamgörande: Jag minns dem inte, heter den:

Hur många kan det vara?

Som jag jobbat med på olika hemtjänst­turer, men inte alls har något minne av?

Jag minns inte deras ansikten, deras namn, deras egenskaper, ingenting.

På fabrikerna likaså, hur många är det? Och de i psykiatrin, i äldreomsorgen?

Det måste vara flera hundra person­er som jag jobbat med och nu inte minns någonting av, ingenting.

Där fångas den breda arbetarklassens anonymisering, upplösning och avkollektivisering. Kollektivet försvagas och då bleknar även individerna bort.

Så tala klass! Gör det oavbrutet! Klass är i dag den mest tabubelagda förtrycks- och befrielsedimensionen!