Det blev ingen resa.
Det blev en pandemi.
Nu kommer Pascha att stänga.
På grund av corona, på grund av myndigheternas insatser för att bromsa smittspridningen. Nej, social distansering är inte kompatibel med vad som pågått i det ljusblå höghuset på Hornstraße sedan 1974. Ett halvår utan intäkter blev för mycket, säger vd Armin Lobscheid till tyska tidningen Express.
Affärsidén har varit att erbjuda logistik kring själva könshandeln. Frisörer, sminköser, kockar och läkare för kvinnorna. Vakter som upprätthåller ordning. Städare som snabbt skaffar undan kondomer och kroppsvätskor.
Allt för att skapa en illusion av normalitet.
Speciellt för männen som sökt sig till Pascha alla tider på dygnet. En stillsam avsugning före jobbet. Urinera på en asiatisk kvinna när du sagt att du bara ska gå ut med hunden. AW med kollegorna och fem bulgariskor som aldrig kan säg nej.
Hallicken erbjuder orgasmgaranti.
Alla förtjänar sin utlösning. Eller pengarna tillbaka.
Ja, Pascha har varit exakt det, hallicken, även om man omformulerat uppdraget till att agera mer mellanhand, som gigekonomiskt tjänar pengar på hyra och i gengäld erbjuder varumärke, marknadsföring och viss säkerhet.
Men nu har myndigheterna stängt landets alla bordeller. Männen slutade komma. Men de fasta kostnaderna blev kvar.
The end.
Europas största bordell upphör. Entrén med sina kupoler, strukna i fuskguld, öppnar aldrig mer.
Det är en fantastisk nyhet.
Kom ihåg det.
För du kommer helt säkert att få höra motsatsen.
Jag var själv där inför VM i fotboll 2006. Tyskland, med fler än en miljon sexköp varje dag, där man låtit prostitution bli till industri som omsätter hundratals miljarder, där man låtit politiken styras av föreställningen om ”frivillig prostitution”, att legalisering – infredes 2002 – skulle utplåna trafficking.
Kommer du ihåg?
Hur alla medier rapporterade om hur VM-städerna förberedde sig på att låta svenska fans fylla bordellerna. Hur tyska myndigheter ville informera dessa fans. Männen skulle skilja glada horor från plågade kvinnor.
Så här lät en kampanj:
”Ansvarstagande kan inte mätas i centimeter. Oavsett hur lång din penis är, är du den ende som kan märka om en kvinna har tvingats in i prostitution.”
Jag förväntade mig helvetet på Pascha. Jag tog mig dit för att riva allt detta sjuka med mina ord, eller försöka. Men så mötte jag föreståndaren Thomas, en jovialisk man i kostym och hawaiiskjorta. Med en varm handflata föste han mig mellan bordellens olika kretsar.
Det kaklade rummet med gynstol.
Bonderummet med grepar och timmer.
Bilrummet med ett baksäte och slarvigt sprejmålad stjärnhimmel.
”Vad vill du veta, min vän?”
Thomas var en del av illusionen. Den är översvallande. Svår att beskriva för den som inte har befunnit sig nära. Det här är inte normalt, tänker du. Sedan vistas du i ett sammanhang där alla beter sig som om det är just normalt, till och med trevligt, en liten okomplicerad krydda att förhöja vardagen med.
”Jag vill påpeka att det är kvinnan som är Paschas gäst”, sa Thomas och rabblade statistiken.
300 000 torskar varje år.
141 rum med kvinnor som har ”positiv attityd”.
Han kvävde mig. Som att fastna med en säljare i en butik. Efteråt fick han nog beröm av Armin Lobscheid (som drivit bordellen sedan 1994). Jag behövde bryta denna hypnos. Så jag hittade sätt att kunna tala ostört med kvinnorna och med sexköparna.
”Det är som att runka.”
En av torskarna, Stefan, ryckte på axlarna, ett svar som var representativt för hur männen såg på kvinnorna de skulle besöka. Bara en vara, en produkt lindad i behagligt kött och hud.
De var åtminstone ärliga nog att inte hävda att det var första gången.
Jag åkte hem till Sverige och skrev mitt reportage, runt vilket vi gjorde en tidning som vi översatte till tyska, engelska och franska för att sedan – med hjälp av läsare – dela ut på plats i Köln och samtliga andra städer där matcherna spelades.
Pascha är en styggelse.
Det borde vara den givna slutsatsen för den som anser att en människa har ett värde som människa, att det inte är förhandlingsbart, att det alltid korrumperas av prostitution – speciellt när den sanktioneras av staten.
Armin Lobscheid säger att han oroar sig för kvinnorna. Vad ska hända med dem nu? Vad kan de inte råka ut för när deras försörjning ska säkras i skumma lägenheter och längs motorvägar?
Det är i grunden falsk omsorg. Han bryr sig inte. Han slipar bara argument för att locka myndigheterna att lösa hans problem, att rädda hans sjaskiga affär.
Men nu är han inte ensam om att anföra just trygghet som ett skäl att bevara både legalisering och bordeller. Det gör prostituerade också, i alla fall den grupp som organiserat sig, men den tycks ha väldigt svårt att inkludera kvinnorna som far mest illa, som i detta parallella system ändå utsätts för våldtäkter och människohandel, där det saknas alternativ, där det aldrig någonsin varit något slags vagt emancipatoriskt livsstilsprojekt att kränga sin kropp.
Sveriges sexköpslag är otillräcklig om den inte följs av insatser för att bryta kvinnornas utsatta situation. Det finns brister vad gäller samhällets hantering. Det har drabbat många.
Men den som framhåller Tyskland som spännande exempel på en alternativ lösning…
Snälla, legaliseringen är en katastrof.
Inte bara det att hundratusentals kvinnor prostituerar sig. Men att staten tjänar på det, att denna primitiva verksamhet sugs upp i de offentliga finanserna. Och att varje ny generation växer upp med att det är helt okej att underhålla sina behov på det här sättet.
Hungrig? Köp en Big mac.
Ryggont? Köp en kiropraktortimme.
Kåt? Köp dig vad du vill på Pascha.
Legaliseringen leder till den totala normaliseringen som leder till den hopplösa missuppfattningen att utbudet måste finnas för att efterfrågan alltid kommer att finnas, för det är en biologisk urkraft som politiken har att anpassa sig till.
Ja, vi har alla lustar.
Nej, det ger dig inte rätt att tillfredsställa dem på någon annans bekostnad.
Hur svårt kan det vara?
Män behöver inte köpa sex. Det är inget medfött privilegium. Män som ändå gör det utnyttjar ett maktförhållande som aldrig kan jämnas ut, oavsett hur många knullförbund och lobbykampanjer som hävdar motsatsen.
(För att föregå arga mejlare, ja, den här analysen omfattar även svenska kvinnor som sexturistar i Gambia.)
Pascha har fungerat som internationell symbol.
Ett fyrtorn att navigera efter för den som vill ha legalisering. Budskapet har varit att jämställdhet är omöjlig att uppnå. För män behöver visst köpa sex. Och kvinnor kan visst sälja sex under civiliserade former. Och statens enda funktion är att reglera transaktionerna dem emellan.
”Allt har blandats samman, det finns inte längre några tydliga gränser”, konstaterade Thomas, exalterad över att Pascha då – inför invasionen av fans – fått tillåtelse att driva reguljärt hotell sida vid sida med könshandeln.
”Vill du att jag ska boka ett rum åt dig?”
Megabordellen är tömd, de nio våningarna står tomma.
Inte tack vare ett moraliskt uppvaknande, men tack vare ett virus.
Möjligen det enda positiva som corona gett oss.
Pascha är passé.
Det är en underbar seger.
Jubla med mig.
