Ett ruggigt bildflöde kryper fram ur hjärnans djupaste vrår. Den där scenen från ”Hajen” där den gamle, traumatiserade sjömannen sakta, sakta glider ner i väntande käftar. Först en tå, sedan en fot, sedan benen, sedan hela underkroppen, och till sist är han bara ett rött litet moln på vågorna. 

Exakt så känns det när Tidö kliver fram för att förklara att strandskyddet mildras för allas vår skull. För individens rätt att snickra en liten sjöbod på sin egen tomt. För liberalismen! För att det bubblat ett starkt önskemål från en tyst majoritet. ”Mycket efterlängtat av det svenska folket”, hävdar Romina Pourmokhtari (L).

Nej, det har det inte. 

Nej, det är det inte.

Vad som däremot nu sker är att Tidö satt sina tänder i allemansrättens och miljöskyddets bara tår, med god förhoppning om att så småningom svälja hela rasket, inte bara ”sjöar mindre än en hektar” och ”längs vattendrag smalare än två meter”. 

Den första lagändringen kommer följas av fler. Så vi kan sluta låtsas. Alla förstår vad det här egentligen handlar om. Elitens möjlighet att forma sitt liv på bekostnad av just majoriteten. Stängsel som hindrar oss andra från att ta ett dopp. Stora sprängningar för att schakta bort berg och botten så att den nya motorbåten kan löpa in på ett värdigt sätt. 

Det här är inte ämnat att stimulera glesbygden, utan att svepa bort alla barriärer för total exploatering av de mest åtråvärda platserna nära framför allt Stockholm och Göteborg. 

Den privatiserade skärgården. 

Fler helikopterplattor till enprocentarna.

Borgerligt styrda kommuner har redan gjort vad de kan för att främja den här processen. (Du kanske minns när Dagens ETC:s team Eigil Söderin och Emanuel ­Hendal åkte till Täby för att med drönare granska hur 400 meter ­allmän mark blivit förbluffande privat). Nu kliver staten in. Då kan det gå ohyggligt snabbt. 

När du är upptagen med att sörja din tå, börjar det redan knipa runt midjan. Så den som tycker att det här är galet ska vara tydliga med det direkt. Medan chansen finns.