För en besökare är det här uppmuntrande och man undrar förstås varför stadsplanerarna inte gjort det för länge sedan. Tills man möter boende som högljutt protesterar mot att just deras bil nu måste stå i garage flera kvarter bort.
Ingen förändring är okomplicerad.
Superblocks startade 2016 och de tester man gjorde mötte hårda protester från de kringboende, affärsmän som blev rädda för att ingen skulle besöka butiken om de inte kunder parkera i närheten, äldre som trodde de skulle bli isolerade, husägare som trodde priserna skulle falla.
I själva verket blev det precis tvärtom. Besöksantalet till butikerna ökade med 15–20 procent, restaurangernas omsättning ökade, husen blev mer populära och de äldre fick bättre hjälp med färdtjänst eftersom bilar inte är förbjudna i Superblocksen, de får bara anpassa sig och köra som de gående och cyklande i max tio kilometer i timmen och stör då få.
Barcelona är en ovanligt modern gammal stad. Den inre staden är som alla gamla europeiska medeltida städer, men utbyggnaden som startade runt 1860 är gjord i fyrkantiga block, raka kvarter med åttkantiga öppningar vid gatukorsningar så att ljus ska komma in. (Husen är alltså inte fyrkantiga, de har 45-gradiga väggar mot korsningarna.) Han som ritade hette Ildefons Cerdà och hatades länge av många då hans plan vann eftersom Madrid tog beslutet över de katalanska institutionerna.
Det intressanta med denna stora nybyggda stad (där det mesta byggdes för drygt 120 år sedan) är att allt började byggas innan gatorna var fulla med bilar. Det fanns knappt bilar alls. Det är då lätt att föreställa sig den öppenhet och det vardagsliv som kunde födas i kvarteren. Drömmen som Cerdà hade. Bänkar vid korsningen för att sitta och äta eller bara prata medan solen tar sig in via husväggarna. Gröna stora träd överallt. Öppna gårdar. De fantastiska utsmyckningarna på husen berättar om en tid av art nouveau, alltså en massa målningar och färger som i grunden handlade om att det skulle vara vackert, något fint att titta på. Fasader på vanliga hyreshus som ser ut som konstverk.
Men… sedan kom bilarna.
Och bilarna tog över staden, de öppna åttakantiga torgen förvandlades till hetsande korsningar med p-platser och staden blev tätare och tätare och snart var Barcelona den kanske smutsigaste staden i Europa, en överbefolkad plats där varje medborgare bara hade en kvadratmeter av grön yta att röra sig på. Bilarna tog allt. De blev fler än i andra storstäder i Europa.
Nu är det politiska målet att nå 15 kvadratmeter grönt per invånare men det går inte genom att göra staden större – floderna, havet och bergen sätter gränserna för den gryta staden är i. Men det går att göra den grönare. Det är åtminstone vad man vill. Alla som bor ska ha max 200 meter till en öppen plats att sätta sig ner i.
Och metoden är dessa superblocks. 21 stycken stora gator med korsningar byggs om så det blir gång, cykel och så några få bilar som måste anpassa sig. För det händer något när människor återtar gatorna, villkoren ändras.
Tänk dig en gata som får ett träd i mitten av en korsning.
Vad händer när människor sätter sig där och dricker sin cortado?
Vad händer när ungar springer runt de äldre och kräver än mer plats?
Bilarna smyger lite generade förbi.
Nej, inte elbilar, Barcelona är långt efter andra städer i den omställningen, utan smutsiga, men dock krypande bilar och så alla dessa röda cyklar som kostar 500 kronor att hyra för ett helt år.
Trädet växer och staden får ett annat liv.
Superblocks är en kompromiss som förändras, istället för stenhårda gränser öppnar man upp för ett annat resande, en annan rytm.
Och detta i Europas biltätaste stad.
Så varför händer inte detta i alla stora städer?
Vad är det som gör att så få faktiskt kunnat gå före?
Det som händer beror på att den nyliberala ordningen bryter sönder inifrån. Den privatiserade staden med all dessa eftergifter för privata företags kortsiktiga behov, detta kommersialiserade offentliga rum, dessa ”förbifarter” och motorvägstunnlar som bara ökat köerna i form av ännu fler enskilda som sitter i varsin tre tons bil, allt detta blir till slut en förstörelse för ekonomin i stort.
Alla får det sämre.
Och då sker en liten, liten öppning som berättar om en annan stad.
Problemet är när politiken då bara anpassar sig efter de högröstade med makt, när den inte har idéer utan bara agerar på kortsiktiga opinioners rädsla för förändring. Skräcken för att vardagen ska bli annorlunda.
Det finns ord för sådan politik och det är konservatism, populism, borgerlig feghet.
Men också reformismens död för när man inte med reformer kan berätta om ett annat bättre gemensamt liv, då finns inget utom det låsta läget kvar.
Det finns en lång och intressant politisk diskussion om det ”folkhem” som 30-talets arbetarrörelse försökte forma, de där visionerna om något annat än det gamla fattigsverige. Jo, det blev stora hus, förorter och sovstäder, det blev ett annat liv, ett mer anonymt eftersom bilen fick styra hur staden skulle byggas och vara.
Bilen befriade individen och krossade det gemensamma.
Idag vet vi att vi måste få bort massbilismen av andra tunga skäl än behovet av en öppen yta att träffas på i en stad.
Vi vet att fossilsamhället kraschar, frågan är bara om vi klarar att skapa den levande staden med den politik som gäller idag?
Det finns öppningar i den nyliberala muren i Stockholm, Malmö och Göteborg.
Använd dem.
