Det finns fördelar och nackdelar med de olika formerna.
Direktdemokrati brukar förespråkas av populister av olika sorter, som anser att folket bör ta alla beslut i fria val. Medan konkurrensdemokrati ibland anklagas för att misstro väljarna eller att inte anse väljarna kapabla att fatta rätt beslut.
2018 års valrörelse handlar till stora delar om svårigheterna för partier att fatta beslut. I synnerhet obekväma beslut. Att fråga sig om det är rimligt att vi demokratiskt ska rösta om miljön känns mer angeläget än någonsin, när allt fler och allt dystrare miljörapporter ständigt dyker upp, framför allt om klimatet, men också om till exempel den biologiska mångfalden och de många olika formerna av föroreningar som sprider sig globalt (till exempel plasten i haven) samtidigt som miljöfrågorna är nästan helt frånvarande på de olika partiernas agendor (utom Miljöpartiets förstås).
Det är som om vi befinner oss i en enorm paradox. För vad vill egentligen folket? Enligt den senaste Som-undersökningen som presenterades i våras (men där svaren speglar svenskars åsikter från 2017) är andelen svenskar som är ”mycket oroliga” över klimatet 61 procent. Andelen som är mycket oroliga över miljöförstöringen är också 61 procent. 55 procent är mycket oroade över terrorism och 52 procent är mycket oroade över förlust av biologisk mångfald.
Av de tio ämnen som oroade svenskarna mest var fem miljörelaterade. Men samma undersökning visar att den samhällsfråga som betraktas som viktigast i Sverige idag är ”integration/invandring”. Miljön kommer först på sjunde plats med ynka tio procent. Och miljöfrågan har dessutom sjunkit i angelägenhet över tid enligt mätningen.
Hur ska vi ha ens en tillstymmelse att lösa den mest angelägna politiska frågan globalt, om bara tio procent tycker att den är värd att ens rösta om?
Det här är inte första gången frågan om miljö och demokrati ställs. Den har diskuterats av många. En är Christian Azar. Han skrev i Dagens Nyheter (21/4 2017) att vetenskap handlar om att få fram kunskap ”kring hur världen är beskaffad” medan ”vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika”. Därför måste besluten tas demokratiskt. Han har rätt. Han skriver också att ”politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende”. Det är också sant. Men problemet med miljö och demokrati är nog större än så.
För som läget är, får många sådana politiker vare sig tillräckligt med kritik eller minskat förtroende, snarare mer, av orsaker som vi fortfarande försöker utreda utan att riktigt komma någon vart.
Azar skriver: ”Om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla.”
Dessutom skriver han att demokratin skulle begränsas kraftigt om vi överlät bestämmandet om klimatet till en grupp experter, ”Människor skulle få rösta, men deras åsikter skulle inte få genomslag i den faktiska politiken.” Han har rätt här med.
Men jag tror att problemet inte bara är en fråga om demokrati eller inte demokrati. Jag tror att det i stället handlar om vilken sorts demokrati. Alla valrörelser brukar handla om åtgärder och beslut som är bekväma att ta för de flesta. Men kanske är 2018 års valrörelse extrem och det beror på att politiken dras alltmer åt det direktdemokratiska hållet och allt mindre åt det konkurrensdemokratiska. De direktdemokratiska tendenserna verkar dessutom ha förlorat de fördelar som den är tänkt att bidra med (medbestämmandet!) eftersom någon ändå till sist, även i extrema former av direktdemokrati, måste bestämma vilka frågor vi alla ska rösta om.
Just nu och här har denna ”någon” (troligen samtliga partiers partistrateger) bestämt att miljön inte är en sådan fråga. Inte bara på grund av alla de vanliga fluktuationerna i våra sammantagna viljor, utan också på grund av att miljöfrågor kräver obekväma beslut. Och sådana är svåra, kanske omöjliga, att fatta i direktdemokratier, åtminstone så länge många förespeglas att vi röstar för våra egna privata situationer i stället för det allmänna bästa.
Kanske är lösningen själva motsatsen till populisternas vilja att störta eliten. Kanske behöver vi istället överlämna åt representanterna som kallas för eliten större befogenheter för att ta de där svåra besluten. Efter att vi först har valt dem förstås.
