I skrivande stund är jag på Bokmässan i Göteborg, för denna tidnings räkning. Bokmässan är en fantastisk tillställning – litteratur, samtal, det fria ordet, intressanta människor. Olyckligtvis påminner den också en gnutta om något jag sedan länge hade förträngt – högstadiet.

Där som här ska man känna rätt personer, vara bjuden på rätt fest, skvallra om vem som gjort bort sig och vem som tillhör coola gänget. Ett resande cirkussällskap som träffas på olika evenemang och nu alltså sammanstrålar bland böcker och montrar i Göteborg. Här kan ett glas vin kan leda till en kontakt, ett jobb eller ett uppdrag.

Vad vi talar om är det uttjatade "Klägget". Ett behändigt ord, myntat av tidigare S-ordförande Håkan Juholt, för att  beskriva dylika kotterier inom politiken eller kulturvärlden. 

Att det ser ut såhär i yrken där meritokrati är mer diffust än i andra branscher (vem som är en skicklig kulturskapare eller politiker är i någon mening subjektivt), är kanske ofrånkomligt. Men problem uppstår när en sådan här värld möter en annan. Nämligen när klägget möter den svenska byråkratin.

Det är detta som hänt Kinberg Batra. Hon trodde hon svängde runt bland dansgolven på Bokmässan eller Almedalen – men dunsar nu hårt in i den svenska grundlagen.

Kinberg Batra har levt hela sitt liv i politiken. Därför var det naturligt för henne att anställa tre av sina kompisar, med skyhöga löner, när hon blev landshövding i Stockholm. Politiker är vana att kunna rekrytera egna staber. Folkvalda tillsätts genom val men också genom internt partiarbete – och där är det en stor tillgång att omge sig med lojala kompisgäng.

Kinberg Batra har gjort så här hela sitt liv. Det är först nu det möter motstånd. 

För JO har inte samma sorglösa mingelinställning. Han "riktar allvarlig kritik" mot Kinberg Batras kompisrekryteringar.

"Landshövdingens agerande vittnar om nonchalans och en bristande respekt för de grundläggande bestämmelser som finns för att bevara allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet", skriver JO.  Det är alltså grundlagen han pratar om. Och det som avses är byråkratprosans motsvarighet till att be landshövdingen att stoppa upp sin ordförandeklubba där solen aldrig skiner.

Man kan tycka att saken därmed borde vara klar. Att Anna Kinberg Batra kallar till en tårfylld pressträff, ber om ursäkt och lämnar sin post med omedelbar verkan.

Men det gör hon inte. Hon vägrar avgå.

– Det viktigaste i kriser är att man lär sig, säger hon.

Se där. Stockholms landshövding är Sveriges Bagdad Bob. Hon tittar på reporterns mikrofon som vore den en yxa och säger sedan ett sällsamt: "goddag". Anna Kinberg har förvisso en del att lära sig. Men hon borde göra dessa lärdomar någon helt annanstans än i landshövdingens residens. 

Hur kan hon vilja sitta kvar? Hur är det möjligt?

Svaret är att den chef hon svarar till heter Ulf Kristersson. Sveriges regering. Och i den sitter människor Kinberg Batra svängt om med på åtskilliga Almedalsveckor och (eventuellt) bokmässor. Där få av dem någonsin har haft vad som kallas "ett riktigt jobb,  utanför politiken.

"Det är allvarlig kritik, det är alldeles uppenbart, men jag vill läsa JO:s beslut innan jag har någon ståndpunkt om detta", kommenterar statsminister Ulf Kristersson beskedet. Samma man vars regering alltså gjort sig av med generaldirektörer på löpande band, om SD sagt så mycket som ett knyst.

Anna Kinberg Batra litar på klägget kommer skydda henne. Det är inte helt osannolikt att det visar sig vara en riktig bedömning.