Jari Söyrinki: Kent dog i gruvan – hans andra familj kämpar för livet

Kent Torneus klämdes ihjäl den 24 maj. Tre dagar senare klev jag in i fikarummet i kirunagruvan, där vi mekaniker samsas om utrymmena med fyra underjordiska krossar. Det var tyst och mörkt. Korta ord och långa blickar.

Han var en gladlynt arbetssoldat, pliktfylld och disciplinerad. Han utförde order och lärde upp rekryter. Han glömde aldrig någon. Han uthärdade och lärde andra uthärda.

Vi var hans andra familj, vi som delade tillvaron i knegarlivets skyttegravar. Vi snörade kängorna, krängde på uniformen och spände hjälmen – likadant varje dag, år in och år ut, med gruvdammets svarta snor och brännskadorna på bröstet. 

Jag skrev om hans sargade skiftlag för något år sen, om hur arbetet brutit ner arbetarna. Det blev inte bättre efter det. Idag är laget utraderat. Kent dog, en pensionerades och resten sökte omplaceringar.

Han var en veteran med 29 år på jobbet, en ledare och extrafarsa för de halvt föräldralösa som underklassen alltid kryllar av.

Efter olyckan hängde fosterungarna upp hans skjorta i krosshallens tak, fastskruvad i plexiglas för att skydda plagget mot den virvlande smutsen. Det var en klassisk idrottshyllning: ”Vi glömmer dig aldrig”. 

Men arbetsledningen fann det smaklöst och kastade den i en sopcontainer.  

Vi minns medan andra vill glömma. Vi som aldrig var kollegor utan kompisar och kamrater, vi som nu bär konsekvenserna och kämpar vidare. Vi som vägrar raderas.

När ingen ledde de trasiga själarna efter olyckan klev mekanikerna fram själva. Vi ordnade träffar, sängplatser och samtal – vi såg varandra och såg efter varandra. När folk med invecklade titlar sa att olyckor beror på arbetarnas dåliga uppförande försvarade vi varandra. 

Vi sa: “Vi tar gärna mer ansvar, men ge oss då medlen som ni själva sitter på – ge oss budget, tid och expertis.” Det ville de inte. Så allt fortsatte som tidigare. 

Vi föreslog och förklarade, vädjade och svepte orden i skära papper med tunna rosetter för att göra det mindre svårt. "Ge oss åtminstone en ledning som är vuxen uppgiften.” Men det fanns inte på kartan, enligt kartläsarna. 

Vad gör vi då? På något vidunderligt sätt är det alltid vårt fel när det går åt skogen. Måste vi trycka nya kartor? 

Nio månader efter Kents död uthärdar vi dag för dag och slag för slag som en andra familj. Vi snörar kängorna och sätter oss i bilarna mot fronten. Vi slåss mot oförmågan, mot ledarskapskrisen som genomsyrar hela samhället, där ingen tycks kapabel att ta ansvar. 

Vi slåss mot ansvarsfriheten. 

Ledarskap kräver övertygande handlingar och idéer. Det kräver förtroende. Det kan aldrig ersättas av tvångsmedel från en liten minoritet.

Jag har varit gruvarbetare i 17 år och flera gånger sett kollektivet visa andra sätt att ta ansvar. Arbetsmiljöstrejken i Svappavaara, protesterna i Malmberget, rörelsen Gruvkvinnor och lönekampanjen Agera tillsammans är närtida exempel.

Det är majoritetens metoder. De aktiverar och inkluderar. Där finns något friskt att bygga på.

Under trycket från sådana resningar har ledarskapskrisen temporärt mildrats – de har brutit igenom barriärerna, pressat fram sanningar och motvilliga åtgärder. Men när rörelserna ebbat ut har allt fortsatt som tidigare.

Vi borde ta vara på engagemanget. Kents kamrater har föreslagit ett projekt för att sätta en ny säkerhetsstandard, ett exempel för övrig gruvindustri, där arbetarna får mer att säga till om. Men då krävs ledare med förankring. 

Måste vi axla hela ansvaret själva? Ska vi sluta ställa krav och börja verkställa alternativ? Det är ju vi som lever och dör med konsekvenserna.