Nej, nu är det rakt av mannens perspektiv. Han måste få bestämma. Han ska inte bära barnet, han ska inte föda det – men han måste ändå få bestämma om graviditeten ska avbrytas eller fullföljas.

För att… Ja, varför?

Allt är mycket oklart.

Kanske för att han lider så svårt av fantomsmärtor, att hans spermie fattas honom.

Mark Pody formulerar i alla fall en text om att mannen ska kunna vända sig till domstol som därefter utfärdar ett föreläggande, vars syfte är att ”förbjuda en kvinna som är gravid med personens ofödda barn från att få en abort”.

Givetvis är Mark Pody rabiat abortmotståndare. Nu är han dessutom oändligt nöjd med sig själv efter att ha hittat en tidigare mindre prövad tankegång för att begränsa kvinnans möjlighet att välja själv när hon ska bli mamma.

Mannens behov!

Det är ju hans barn också, från den sekund ägget befruktas.

Förslaget har redan passerat första instans, i värsta fall kan det börja gälla i sommar, trots att det uppvisar rent objektivt vansinniga motsägelser, som att domstolen ska kräva bevis på faderskap men att detta bevis inte behöver vara DNA. Så vad är då bevis? Att mannen är gift med kvinnan? Att de är skrivna på samma adress? Att vittnen berättar att de haft en relation?

Som sagt, oklart, allt utom att Mark Pody vill göra det så vidrigt som möjligt för kvinnan.

”Det handlar om att förnedra kvinnan.”

Det tycker Planned parenthood i Tennessee när jag mejlar dem. Organisationen kämpar för att behålla de allra mest basala rättigheter för kvinnor, inte minst efter att den fanatiskt nykonservativa vågen börjat rulla över USA.

Mark Pody, med sin nybyggarmustasch och påträngande laserblick, är en religiös extremist, av det slag som den 6 januari ville störta demokratin i Washington. Alltså bokstavligen. Han var där.

Make sure to come out and join us at the Capital today at noon.

Det är tänkbart att han inte fullt ut förstår att hans förslag strider mot konstitutionen, i och med att högsta domstolen redan sagt sitt – nej – om att en hustru måste varsko sin make om att hon tänker genomgå abort.

Det kommer inte att hålla. Men poängen är heller inte att tvinga fram en permanent lag. Det är att polarisera debatten, att bearbeta högsta domstolen med abortrelaterade fall tills tillräckligt många ledamöter sympatiserar med att kvinnan ska underordnas som om det vore tidigt 1900-tal.

Det finns en strategi.

Mark Pody och andra republikaner i Tennessee har inte utformat den, men de följer den, som redskap åt en systematisk och välfinansierad rörelse.

Den här processen bara skriker Alliance defending freedom (ADF), den ultrakonservativa organisation som låter en armé av jurister spökskriva kvinnofientliga förslag åt republikanska folkvalda.

Mycket riktigt, Planned parenthood bekräftar ADF:s inblandning, och flera av delstatens mest abortkritiska sammanslutningar listar också ADF som partner.

”Det här är på riktigt, det vi förlorar kommer vi kanske aldrig få tillbaka”, mejlar Planned parenthood.

Från denna mardröm går en spikrak linje över Atlanten.

Till Sverige.

Till den kristdemokrat som har fått förtroendet att utveckla partiets svar på feminism, jämställdhetspolitik för ”verklighetens kvinnor”.

Sarah Havneraas dök upp redan när vi för snart två år sedan granskade Lars Adaktussons kopplingar till globalt agerande nätverk av abortmotståndare.

ADF har satsat hundratals miljoner kronor på att manipulera demokratin i Europa. Inte bara från sina kontor i Bryssel och Strasbourg. Utan också med hjälp av nationella ankare, det vill säga ideologiskt närliggande personer och grupper.

ADF både drev och finansierade en kampanj till stöd för svenska barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen som vägrade utföra abort. Allt i allians med svenska advokaten Ruth Nordström och hennes organisation Provita (nu omstöpt till Människovärde). Och i styrelsen för Provita: Sarah Havneraas.

Ena stunden medarbetare till ADF, andra påläggskalv för KD.

Dubbla stolar. Med ett problematiskt glapp där emellan, åtminstone för den väljare som undrar var ens politiker har sina lojaliteter, och som är känslig för klandestina påverkanskampanjer.

Dagens ETC ville ställa en rad frågor till Sarah Havneraas.

Hur ser du på att ADF definieras som hatgrupp?

Hur delar du ditt engagemang mellan att vara kristdemokratisk politiker och utomparlamentarisk lobbyist?

Hur kan din partiledare ge löften om jämställdhet när du och andra kristdemokrater efterlyser samvetsfrihet och, med utländska organisationers hjälp, försöker genomdriva det?

Sarah Havneraas valde att inte medverka. Men så i höstas kom hon äntligen till skott.

”Jag engagerade mig för barn med funktionshinder och LSS-frågor. Men det var ett tag sedan jag var aktiv där”, sa hon om Provita.

Så lång betänketid, ändå blev det en undanmanöver.

Fram till våren 2019 satt hon i styrelsen för Provita/Människovärde, avslöjade Dagens Nyheter förra månaden.

Ebba Busch har fortfarande inte gett någon trovärdig förklaring vad gäller hur Sarah Havneraas kunde lyftas direkt från detta till att bli ansvarig för att ta fram partiets jämställdhetspolitiska program.

Hon upprepar bara att hon ”lyssnar på sina medsystrar” samt att KD står bakom svensk lagstiftning – trots att påfallande många av hennes politiker verkar för att underminera densamma.

Så frågorna finns kvar.

Det är därför klokt att utgå från följande:

KD och ADF är två sidor av samma mynt.

Målsättningen är att förskjuta abortdebatten för att, när läge uppstår, förskjuta aborträtten.

Precis som i Tennessee.