Partiernas yngre garde – någonstans mellan ungdomsförbund och guldklocka – producerar illvilliga meme och skjutsar in avsevärda belopp i just de sociala medier som deras mer seniora och offentliga företrädare säger sig frukta bidrar till att brutalisera och förvränga.
Det är inte vackert.
Kanske får någon en bekräftande klapp på axeln för att hundratusentals gjort misstaget att klicka fram något till viralitet. Kanske uppstår en så kallad snackis. Kanske tappar motståndaren humöret.
Nej, definitivt inte vackert.
Snarare vad som finns kvar när alla sakfrågor dunstat.
Vissa gillar negativt kampanjmakande mer än andra. Socialdemokraterna kan sin sak, organisationen har pengarna och saknar skruplerna. Moderaterna har samma tveksamma instinkt att förgöra. Kristdemokraterna är på god väg, vidöppet för att låna strategier från båda de större konservativa partierna, inte minst från Sverigedemokraterna, och från näringslivets synnerligen välfinansierade kommunikation.
Andra har inte riktigt traditionen att slå först och slå hårdast. Tänk hur Miljöpartiet reagerade när Ulf Kristersson gått ut med att det finns ett nytt miljöparti. Liksom storögt, förbluffat.
Visst har upprörda kristdemokrater en poäng när de menar att socialdemokratins olika grenar, från ministrar till medier, exploaterar tvisten mellan Ebba Busch och farbrorn som ångrade sig.
Men reaktionen!
Kristdemokraterna i Stockholm – som alltså styr huvudstaden i blågrön koalition – bestämde sig i måndags för att sätta ned foten. Helt legitimt att kritisera negativa budskap. Jag har själv gjort det. Jag hoppas att jag då klarade mig från att låta ungefär som om Bert Karlsson skulle högläsa ur Flashbacks alla snurrigaste trådar. Kristdemokraterna hittar däremot fram till den kombinationen.
Hur går det till?
Hur märker man inte att man själv blir som de värsta trollen – trots att man har som ambition att visa följarna att det faktiskt är Socialdemokraterna som havererar?
Egentligen skulle jag vilja publicera Kristdemokraternas inlägg och följande komplettering som de är, i all sin prakt.
Socialdemokraterna smutskastar sina antagonister, enligt Kristdemokraterna.
”Har man ju hört.”
Socialdemokraterna betalar för näthat mot Busch, enligt Kristdemokraterna.
”Man vet inte vad man ska tro”.
Socialdemokraterna har trollfabriker som sprider desinformation och lögner, enligt Kristdemokraterna.
”Nu ryktas det.”
Efter denna solida plädering:
”Det kan väl ändå inte vara Socialdemokraterna i Sveriges regering som står bakom? Regeringen?! De skulle ju skydda oss från nättroll. Inte slå armkrok med dem!”
Det första inlägget blev så hudflängt att Kristdemokraterna skyllde på att det var en ”tidig arbetsversion utan källor” som ”råkade få spridning”. Sedan kom ett nytt inlägg.
Med källor.
Som inte avslöjar några trollfabriker.
Men som däremot uttrycker borgerligt missnöje med att man inte kan smyga in Sverigedemokraterna i en blåbrun regering, och som korrekt konstaterar att den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden och den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken opinionsbildar på Facebook, med sidan ”Sverige inför verkligheten” respektive sidan ”Samtidigt i Sverige”. Avsändare framgår.
Kristdemokraterna bygger allt på en källa som man inte anger.
Det är en ledare som partiets förre presschef Per Gudmundson publicerat på sin nya plattform Bulletin.
”Där andra partier främst vill berätta om egen politik, satsar Socialdemokraterna på att svartmåla andra”, skriver han, plötsligt glömsk vad gäller hur Kristdemokraterna positionerat sig senaste åren, en konfrontativ linje som han varit med om att dra.
Det är inte en ointressant betraktelse över hur krampaktigt – och fel – det kan bli när tunga organisationer ska försöka rusa in i digitala rum med förhoppningen att genast skaffa nya vänner.
Men som dokumentation, som underlag till att anklaga Socialdemokraterna för att bygga trollfabriker?
Nej.
Nu ryktas det!
Duger inte heller.
Har man ju hört!
Duger inte ens på Flashback, inte ens som populistisk pajaskonst.
Tillsammans utgör de här inläggen ett unikt ögonblick i svensk politik. Ett etablerat parti faller handlöst mot nätets parallella ordning där konspirationsteorier – och rykten – smäller högre än fakta. Jag tror att det kan vara ett definierande ögonblick. Som berättar om var vi befinner oss, alltså den politiska debatten, men också om var Kristdemokraterna hamnat. Tyvärr berättar detta nog även om valrörelsen som väntar.
”Väljarna förtjänar att veta”, säger Christian Carlsson, ordförande för KD i Stockholm, till Expressen.
Ja, nu vet vi.
Att kristdemokrater hanterar ”näthat” mot sin partiledare genom att insinuera – med ännu en klumpig retorisk fråga – att Stefan Löfven (S) personligen ligger bakom.
Att kristdemokrater kan säga vad som helst på hur lösa grunder som helst.
