Något som dock inte går att beundra är den politiska kristenheten i vårt lilla land. Den som manifesteras av Ebba Busch (KD). En teflonpolitiker som aldrig tidigare skådats i Sverige. Fram till nu har hon i princip kunnat göra vad som helst.

Hon festar med influencers under pandemin. Hon poserar med vapen. Hon döms för brott och avtjänar straffet (strafföreläggande) mitt i valrörelsen. Hon ljuger flagrant om svikna vallöften. Hon kräver att polisen ska använda skarp ammunition mot de som protesterar mot Rasmus Paludan. För att nämna ett axplock.

Inget av det här har tvingat henne att avgå, eller ens be om ursäkt. Tvärtemot har det stärkt henne som symbol för den tuffa, unga, kvinnliga höger, som inte bryr som om Jantelagen. Nog måste ändå diakonen i Skillingaryd eller pastorn i Ärentuna vilja ha en partiledare med hög moral, som de kan vara stolta över. Ändå verkar de acceptera hennes attityd. Troligen i hopp om att hon ska föra in lite mer kristna värderingar i politiken. Men då borde de ändå vara nedslagna över politiken.

Hon var den första partiledare som öppnade famnen för den organiserade rasismens politiska gren, och var drivande i att de övriga högerpartierna skulle släppa in Sverigedemokraterna till makten. Som ett sätt att manifestera sin kärlek är hon dessutom en av de som hårdast angriper vanligt folk i allmänhet och invandrare i synnerhet. Hon har gjort KD till ett SD för tjejer helt enkelt.

Här borde diakoner, pastorer och det vänliga frikyrkosamhället vänt henne ryggen. Gränsen borde ha passerats när regeringsmakten köptes med att låta SD diktera politiken. Men om de är höger, vart skulle de ha vänt sig? Det logiska innan hade varit till Liberalerna, men även de har ju sällat sig till högerpartier utan moralisk kompass.

Så varken högerradikal attityd eller politik har hindrat Ebba Buschs framfart. Först nu skakar det betänkligt. Att partiet drabbas av skandaler kring knark och sexuella trakasserier skulle man ju kunna tycka vore nog, inte minst i ett parti som vilar på religiös grund. Men det är inte det i sig som gör att det skakar. Snarare hanteringen och partiledarens (brist på) ledarskap.

En av de inblandade är folkvald företrädare från samma hårdföra falang som Busch. Den andra en partisekreterare hon själv handplockat. Alltså två personer i hennes innersta krets. Nästan som i panik hänger hon ut och tar avstånd från dem båda. 

Oaktat vad som skett så är det respektlöst både mot individerna och det parti de är satta att företräda. Och det väcker intern oro och kritik. För den som befinner sig lägre i den interna hierarkien, vilket i princip är alla medlemmar, blir det en tydlig signal: Om du på minsta sätt uppfattas som risk så dras falluckan bort – offentligt.

Den radikala attityden, totala högersvängen, lögnerna eller brottsligheten har Ebba Busch skakat av sig lika effektivt som Donald Trump. Kanske kan bristen på ledarskap och ansvar, ännu ett steg i trumpismen, bli det som fastnar på henne.

Jag har ingen gudstro och tror inte på det där med återuppståndelsen. Men jag respekterar religion och jag tror på människan och på det goda i varje människa. Just därför hoppas jag att Ebba Busch tar sig tid under påsken att tänka över hur hon behandlar människor. Inte främst de två partikamraterna då, utan alla andra som drabbas av hennes hårdföra politiska agenda.