Säkert har det satt ytterligare sprätt på hennes popularitet. På en lyckad fredagskväll kan hon nafsa till sig några procentandelar från Lööf, Kristersson och Åkesson. Framför allt Åkesson har anledning att ängslas över Busch Thors framfart. Hon ger SD:s program ett kristet ansikte.
För någon vecka sedan skrev en utmärkt kulturjournalist, Kristina Lindquist, att man inte skulle bekymra sig om det kristna innehållet i Kristdemokraternas politik. Jag tycker tvärtom. Kristendomen är själva standaret för partiet, det första man ser, på samma sätt som Socialdemokraterna lyfter fram Arbetarpartiet i sitt namn. Om Busch Thor skulle ta bort K:et i partibeteckningen skulle partiet förlora många annars säkra röster.
KD:s historia är visserligen växlingsrik men det kristna har i olika skepnader alltid varit framträdande. Partiet grundades 1964 med pingstvännernas ledare Lewi Pethrus som initiativtagare. Den direkta anledningen var ett riksdagsbeslut att kristendomsundervisningen på gymnasiet skulle skäras ner. Men missnöjet hade pyrt länge över osedliga romaner och filmer som kunde stöta känsliga kristna sinnen.
Det dröjde länge innan partiet blev mer än en kuriositet i marginalen, men så erbjöd Centerpartiet valsamarbete och Alf Svensson, partiledaren, kom in i riksdagen. Strax blev han populär i stugorna för sin hjärtegoda falskhet, och partiet växte. KD gjorde drängtjänst i borgerliga regeringar men Alfs gloria förblev orörd. Hans efterträdare Hägglund blev en parentes, men strax växte en ny falang fram, råare i tonfallet och präglad av amerikansk framgångsteologi (människor får skörda frukterna av sina gärningar redan här på jorden). Busch Thor valdes till ledare därför att hon ”gick genom rutan”; och under valrörelsen 2018 gjorde hon verkligen det.
Och nu ska KD:s eget råskinn, Sara Skyttedal, göra succé i EU-valet. EU är en historia för sig när det gäller kristdemokratin. Där satte de stora kristdemokratiska partierna tidigt agendan och ett nyckelbegrepp i deras program, subsidiaritet, är också en hörnsten i EU:s konstitution.
Subsidiaritet tillhör inte det svenska vardagsspråket och förekommer sällan i den svenska politiska debatten. Det skulle vara spännande om någon journalist skulle be Busch Thor eller Skyttedal att definiera det.
Subsidiaritet är ett begrepp som är djupt förankrat i katolsk teologi. Tyska samhällstänkare utvecklade det under 1800-talet, och några påvar adopterade det. För de kristdemokratiska partierna blev en så kallad encyklika (ett rundbrev), Quadragesimo anno (”I det fyrtionde året…”) och utfärdad av Pius XI år 1931, särskilt viktig. Bakom encyklikan stod en tysk jesuit, Gustav Gundlach, en man som idag är bortglömd av de flesta men ändå en nyckelfigur i modern politisk historia.
Gundlach hade en position nära påven i Rom. Han höll fast vid den katolska grundtanken att en kristen politik måste undvika såväl den ohämmade kapitalismens individualism som socialismens kollektivism. Varje människa skulle betraktas som en person, en unik varelse skapad av Gud och inte utbytbar eller en massvarelse. Personerna borde bindas samman av solidaritet. Den kristna solidaritetstanken skiljer sig radikalt från arbetarrörelsens. Välgörenheten räknas till solidariteten. Det är inte fråga om att människor i gemensam kamp ska förbättre sin lott. Tiggaren förblir tiggaren, den rike förblir rik.
Och här kommer så subsidiariteten in. Den brukar uttolkas som att ett beslut ska fattas på längsta möjliga nivå. Samhället uppfattas som en beslutshierarki med staten (eller EU) i toppen och individen eller snarare familjen i botten. Där familjen kan klara sig själv ska den göra det, men så snart den råkar ut för oöverstigliga problem ska en högre instans finnas där för att hjälpa (ge subsidier, om man så vill). Varje nivå har sina speciella uppgifter, det finns skolor och sjukvård och, naturligtvis, kyrkor.
Det finns en joker i leken och det är den privata egendomen. En grundsats i tankebyggnaden är att människan har rätt till ägande. Men till hur mycket? Också på andras bekostnad?
Här går tankarna isär. Gustav Gundlach, ideologen, gick långt i sin betoning av egendomens betydelse och fick mothugg i Rom. När tyska CDU grundades efter kriget tog Konrad Adenauer kommandot och gick i Gundlachs riktning. Stora egendomar och expanderande företag är bra. Men skyddsnät ska finnas för dem som annars inte klarar sig.
När det svenska partiet grundades på 60-talet var avståndet till kontinentens kristdemokratiska partier stort. KDS, som det då hette, skulle varken vara höger eller vänster, bara sedligt och kristet. Men ett parti måste ha ett program, och med programmet gick vägen högerut raskt. På 90-talet kom man genom EU i kontakt med andra kristdemokratiska partier. Man började tala om solidaritet som välgörenhet.
Och nu sjunger KD:s unga ledare i SVT. Jo, hon värnar om vården men skär ner på skatterna och hejar på riskkapitalismens hungriga vargar. Och Sara Skyttedal tävlar med SD:s toppar om råa uttalanden. Hennes personliga rekord var när hon kallade liberaler och centerpartister för quislingar.
Visst är det viktigt att vi synar KD:s kristna standar!
