BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag tror att många kan känna igen sig i denna historia, människor som behöver personlig assistans, liksom arbetsgivare inom oattraktiva yrken. Att invandrare behövs för att täcka det växande behovet av arbetskraft inom omsorgsyrken förs fram som ett argument för att inte stänga Sveriges gränser. 

Men varför är det så att det i högre grad är invandrare som tar dessa arbeten? Förutom vissa specialistyrken får invandrare i dag främst enklare jobb inom tjänstesektorn. Jag tror det speglar en osmickrande verklighet som inte ges större uppmärksamhet av rädsla att spela invandrarfientliga aktörer i händerna. 

I ett kapitalistiskt system finns en konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare där arbetsgivare strävar efter att minska kostnaderna genom att hålla nere löner och/eller få arbetstagarna att utföra fler arbetsuppgifter under den betalda arbetstiden. Mot det kämpar arbetstagaren för att få bättre lön och bättre arbetsvillkor. Att arbetsmiljön successivt har blivit bättre i Sverige beror inte på arbetsgivarna utan på arbetstagarnas kamp genom bland annat fackföreningar och politiska beslut. 

Svärfar kan inte göra något åt sitt handikapp och behöver personliga assistenter som är villiga att kavla upp ärmarna. Politiska beslut begränsar de resurser som kan användas för att hjälpa honom. Hade det inte varit för den invandrade arbetskraften hade han i dagens läge varit illa ute. Men den invandrade arbetskraften riskerar att dölja det faktum att det finns arbeten där arbetsvillkoren inte utvecklas på samma sätt som på resten av arbetsmarknaden. 

När vår vilja att ta emot invandrare diskuteras är det egentligen bara i ytterkanterna som invandrares påverkan på arbetsmarknaden berörs. På ena sidan har vi den nyliberala linjen som menar att vi kan ta emot alla som vill komma hit så länge vi avreglerar välfärdsstaten och arbetsmarknaden. Om det inte finns ett socialt skyddsnät kostar invandrare ingenting och om lönerna sänks och arbetsvillkoren försämras kan ju arbetsgivarna i teorin anställa hur många som helst. På andra sidan har vi SD:s linje att stänga våra gränser för att kunna ”ta hand om våra egna”. 

Vi inom vänstern behöver formulera ett alternativ till dessa två poler annars är risken att de kommer att styra oss dit vi inte vill. LO har redan visat tendenser att styras åt SD-hållet. Fackens enda egentliga mål är ju att ge medlemmarna högre lön och bättre arbetsvillkor. Den enklaste åtgärden för att uppnå det är att minska konkurrensen om arbetstillfällena så att det går att ställa högre krav på arbetsgivarna. Men vänstern som helhet måste tänka större om vi ska kunna nå målet om ökad jämlikhet och minskade ekonomiska klyftor.

I en uppmärksammad ledare i Dagens ETC skrev Göran Greider två tänkvärda förslag: att bekosta flyktingmottagandet genom att höja utgiftstaket och låta statsfinanserna gå med underskott ett antal år samt att se till att höginkomsttagare är med och betalar genom att höja skatter för de översta procenten och bankerna. Greiders tredje förslag handlade om en mer restriktiv flyktingpolitik, något som vänstern egentligen vill undvika. 

Även med en större budget för flyktingmottagandet återstår frågan om hur vi ska hantera en arbetsmarknad där fler invandrare innebär fler som konkurrerar om jobben och där fler är beredda att acceptera sämre arbetsvillkor.

Vänstern behöver därför formulera en politik som tydligare förklarar hur vi ska kunna få rättvisare arbetsvillkor utan att stänga ute människor som bland annat flyr från krig. För det krävs en debatt som inte baseras på vackra ord utan där olika intressen får komma till tals. Även om det visar på att det kan finnas konflikter mellan de mål som vänstern har. Om vi inte vågar diskutera känsliga frågor öppet riskerar vi att motståndarna styr debatten och sätter den politiska agendan.