När snö faller och samlas utan att omedelbart smälta bildas glaciärer, ismassor som till slut börjar röra sig av sin egen tyngd, hur snabbt beror på friktionen men också på temperaturen. Och från dessa enorma bergstrakter, världens tak, rinner smältvatten ner till både Indien och Kina och har gjort det möjligt både för bergsfolk att odla i kärvt klimat men är också förklaringen till de högkulturer som för många tusen år sedan uppstod längs de stora floderna och dess tillflöden.

När jag skrivit ner dessa meningar så tar jag ett andetag. Skeendet är för mäktigt för att fatta. Jag tänker: Ur isen civilisationer och till slut civilisationers undergång.

I söndags nåddes världen av ett meddelande från norra Indien om att en glaciär smält och störtat rakt ner i en flod, orsakat en flodvåg och sköljt bort liv och bebyggelse. Nyheten kom på förmiddagen svensk tid. Den öppnade ett slukhål i vardagen. En forskare beskrev det som att tyngden av två Globenarenor plötsligt störtade rakt ner i en sjö i en dalgång, som en asteroid innanför atmosfären.

Det är inte första gången glaciärer brustit i området. 2013 sveptes ett tusental människor bort av en liknande händelse och det kommer inte att vara den sista. FN:s klimatpanel har i rapporter länge varnat för smältande glaciärer. För några år sedan gav Greenpeace ut en skakande rapport om Kinas glaciärer. Långt mer än en miljard människors vattenförsörjning står bara där på spel. Himalaya har beskrivits som Asiens vattentorn, men det är en dålig liknelse eftersom människor inte byggt bergskedjan, bara fått det att springa läck.

Glaciären som kollapsade i söndags utgör i sig inte någon enskild historisk vändpunkt i den klimathistoria som nu överallt växer fram omkring oss. Men det var det plötsliga i hur nyheten nådde oss eller i alla fall mig som var så drabbande: Omedelbar, plötslig, fulkomligt oundviklig realitet. Inte någon siffra, inte en prognos. Bara vattenmassor och mänskliga rop av förtvivlan.

Under många årtionden har tongivande intellektuella, framför allt inom humaniora, försökt övertyga oss om att de stora berättelsernas tid är förbi och över. Klimatforskaren och humanekologen Andreas Malm går i en av sina mest polemiska böcker – ”Stormens utveckling” – till storms mot den postmoderna villfarelse som till och med drivit tesen att någon natur egentligen inte existerar. Naturen är bara socialt producerad i en lång västerländsk filosofisk tradition som skilt subjekt och objekt, människa och biosfär från varandra.

Andreas Malm angriper den där djupt overkliga och livsfarliga postmoderna synen med stort och berättigat ursinne. Jag tänkte på hans bok när jag såg framför mig en glaciär som landar som ett naturens flodvapen och drabbar människor som intet haft att göra med någon västerländsk filosofi – ordet flodvapen hämtar jag från Gilgamesh-eposets berättelse om en svår översvämning i forntiden.

Omedelbar, plötslig, fullkomligt oundviklig realitet. Och när det sker, då frigörs, tror jag, alla berättandets krafter inom oss.

Visst är det sant att människan har berövats många av sina stora, sammanhangsskapande berättelser, särskilt den som handlar om en naiv framstegstro. Men det ödesdigra felet med de tänkare som sagt farväl till möjligheten av nya, stora och sammanhangsskapande berättelser uppdagades än en gång denna söndag.

Vi står mitt i en katastrofens berättelse, scen för scen bevittnar vi den och vi kan numera göra det via medier i realtid. Inför detta är vi på många sätt vanmäktiga. Episod efter episod fogas till den apokalyptiska storyn. En berättelse styr oss, den talar om domedag.

Men: Det finns inga möjligheter att dekonstruera den berättelsen till enbart en filosofisk villfarelse, en konstruktion. Den går inte att lösa upp i begrepp eller filosofiska spetsfundigheter. Den går heller inte att lösa upp i några utopiska marknadsliberala strategier.

Den är totalreell.

Det är helt enkelt så att vi inför dessa massiva skeenden, som utspelar sig mot både årmiljoners tidsrymder och mot de senaste seklens industriella utveckling, bara har ett val: att låta domedagsberättelsen omslutas av nya, stora och mer hoppfulla berättelser.

Jag är socialist. Planerad ekonomisk utveckling måste till för att lösa problemen. Ingen väg finns förbi det. Nya tekniska lösningar kläckta av miljoner ingenjörssjälar och gröna entreprenörer, men också en renässans för jordens urfolks berättelser om ett mänskligt liv i symbios med biosfären. Allt detta måste fogas samman till en ny stor berättelse som så många som möjligt av oss kan känna är trovärdig.

Realiteter. Berättelser. De hör ihop. Glaciären i Himalaya nådde mitt medvetande en februarisöndag. Den gjorde större intryck på mig än otaliga klimatrapporter jag läst. Ur ett hål i min vardag uppstiger viljan att omgiven av en gammal berättelse stiga in i en ny, stor berättelse.