I Sverige har vi inte bostadspolitik – vi har silvertejpspolitik. I stället för åtgärder som kommer åt grundproblemet får vi nöja oss med kortsiktiga lösningar som syftar till att hålla igång lungorna på den svårt sjuka bostadsmarknaden. 

En utredning föreslår nu ett höjt bolånetak från 85 till 90 procent av bostadens värde. Samtidigt föreslår man att amorteringskravet mildras: den extra procent som nu träder i kraft vid lån över 4,5 gånger årsinkomsten ska gälla först vid 550 procents lånekvot. 

Bakgrunden är de ökade boendekostnaderna och svårigheten att ta sig in på marknaden – hur många unga, till exempel, har pengar till 15 procents insats? Men det är verklighetsfrånvänt att tro att lösningen skulle vara att låta folk låna ännu mer.

På pappret ser det kanske bra ut med bara tio procent i insats. Men när fler köpare ska slåss om objekten samtidigt som de som redan är inne på marknaden kan ta ännu större lån kommer priserna öka. De där fem procentenheterna lär snabbt ätas upp.

Och det löser inte grundproblemet: för dyra bostadsrätter, för få hyresrätter – med konsekvenser som att tre av fyra unga inte kan köpa en bostad trots att de har kontantinsats. Vi behöver snarare investeringar i byggande och ett omgjort ränteavdrag: nu lägger vi miljarder på att subventionera bolån, även för de som absolut inte behöver stödet.

Men regering efter regering är livrädd för att hantera krisen för vad den är, troligtvis för att det skulle innebära att värdet på politikernas egna bostäder skulle äventyras och att statliga investeringar skulle krävas. 

I stället dumpas bördan på hushållen: ni får låna, för det tänker inte vi.