Ännu en valrörelse innebär, inte bara för mig utan för landets alla politiska journalister, fortsatt närkontakt med Sverigedemokraterna som parti – och med det anonyma följe som tycks ägna all vaken tid åt att jaga efter den som vägrar acceptera problemformuleringen.

Beslut måste fattas. Som om Dagens ETC ska ha utsänd personal på SD-valvakan. Här är det helt andra diskussioner som gäller än för, exempelvis, Moderaternas eller Socialdemokraternas vaka. Övriga partier har en förståelse och respekt för mediernas uppdrag. SD saknar detta. Och det blir kännbart för journalisten som – genom att ställa obekväma men relevanta frågor – konfronterar en partikultur som betraktar ”etablerade” medier som den politiska fienden.

Dagens ETC har mött den attityden vid flera tillfällen, senast under EU-valet, då vi frågade Jimmie Åkesson vilka partier han kunde tänka sig att samarbeta med. Inte okej, enligt pressekreterare Linus Bylund. Han blev rasande.

– Varför frågar du om vi ska samarbeta med nazister? Det är som att fråga om vi är pedofiler.

– Man får inte intervjuer med Jimmie om man är från ETC.

Stämningen var olustig. Så kan det bli när journalisten utmanar, pressar och vägrar ge upp innan ett vettigt svar kommer. Men det finns grader, här handlade det om att Sverigedemokraterna starkt ogillar att medierna formulerar sin egen agenda, ja, att många svenska medier – inklusive Dagens ETC – valt att driva en linje som partiet föraktar.

Därför valde vi att inte bevaka SD:s valvaka i september. Jag tror att de flesta läsare kunde sympatisera med det.

Nu är det fler medier än Dagens ETC som får Sverigedemokraterna att börja praktisera sin mediepolitik, den auktoritära, som varken formuleras i manifest eller program. Expressen portades från SD-valvakan. Orsaken var, enligt partiet, att tidningen ”legitimerar politisk våldsbejakande extremism”. Översatt från sverigedemokratiska: SD ville straffa Expressen för att tillsammans med Researchgruppen ha avslöjat SD-politikers rasism.

Lokala företrädare i städer som Malmö, Stockholm och Uppsala valde även de total eller hämndlystet riktad mediebojkott.

Förtroendekris är en underdrift. Jimmie Åkesson skrev ett öppet brev där han berättade om sin sjukskrivning, föranledd av bland annat ”mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik”. Ungefär så brukar det låta. Strax före valet publicerade Kent Ekeroth en video där han uppmanar anhängare att inte påverkas av negativ rapportering:

– Svensk media kör en hårdför anti-SD-kampanj.

Medan vanliga medier tycker att det är självklart att informera allmänheten när politiker svingar järnrör, kallar svarta för apor eller poserar i nazistuniform – addera valfri skandal som Sverigedemokraterna har åstadkommit – finns det runt partiets värdegrund ”alternativa” källor som troget bekräftar konspirationsteorin: En sammanvävd politisk och medial elit tolererar ingenting annat än politiskt korrekt, upplösande mångkultur.

Att det finns kopplingar mellan partiet och dessa sajter är ingen nyhet. Gemensamt odlar de martyrskap. Det är inte förtroendekris. Det är hätskt revanschlust: ”Ni ska få betala!”

Så vad vill Sverigedemokraterna göra med medierna, om de hade makten att åstadkomma skillnad?

Avveckla tv-avgiften, framfördes i en motion på partiets landsdagar i fjol:

”Jag är inte så övertygad om att nyheterna som sänds eller att deras programledare i alla lägen är riktigt så politiskt neutrala som man utger sig för att vara”, tyckte författaren.

Avveckla samtliga public service-företag, menade en annan motion: ”Vi sverigedemokrater har genom åren bevittnat hur den ’fria’, ’opolitiska’ och ’okommersiella’ televisionen och radion gång på gång misskrediterar, förlöjligar, förtalar, förvränger eller rent av ljuger i sina nyheter och program.”

Partiledningen höll möjligen med om lägesbeskrivningen, men hade ingen lust att döma public service till döden året före ett val.

– Vi ska också vara medvetna om att ifall vi avskaffar public service så kommer både musik, film och tv i mycket mindre utsträckning att produceras på svenska språket, och i mycket mindre omfattning skildra svenska förhållanden och svensk historia. För oss som ett nationalistiskt parti finns det ett väldigt stort värde i det, sa Mattias Karlsson.

Men hur låter det när Björn Söder ska bemöta kritiken efter den intervju i Dagens Nyheter – alla citat fick han läsa på förhand – där han talat suspekt om judar och samer? ”Nu försöker man upprepa lögner för att få dem till sanningar. DDR-propagandan finner inga gränser i det här landet. Vilka vidriga journalister!” skriver han på Facebook.

Det är ur sådana kanaler ett slags mediepolitiskt manifest ändå blir synligt. Om nu inte medier ryms under valmanifestets kulturlöften om ett Sverige ”där samhället präglas av en historiskt rotad, gemensam svensk kultur som skapar sammanhållning och solidaritet mellan medborgarna”.

Mattias Karlsson lyfte särskilt fram Allsång på Skansen som ett positivt exempel efter fjolårets landsdagar.

Färre granskande reportage om en rörelse som är djupt rotad i en rasistisk tankeströmning.

Fler kameraåkningar över lycksaliga pensionärer.

Möjligen ett scenario med Sverigedemokraterna som hela landets mediestrateg.

Mattias Karlsson är tillfällig partiledare, men kan komma att bli permanent. Undrar om han då dammar av sitt förslag från 2010, då han efter valet – TV4 vägrade visa SD:s reklamfilm – föreslog att riksdagen skulle besluta att ingen framöver ska kunna neka att sända politiska budskap. Det är ”nödvändigt att enskildas, till exempel tv-kanalers ansvariga utgivares, möjligheter att påverka innehållet i reklamen stark begränsas”.

Sverigedemokraterna förlorar respekten för fria, oberoende medier i samma ögonblick som dessa medier kritiserar Sverigedemokraterna.

Eller vidgar vyerna bortom Skansen.

Det är illavarslande.

Du behöver inte färdas i historien för att hitta konsekvenser, det räcker om du tar bron över till Danmark. Där har public service nyligen sänt storsatsningen 1864, en serie om dansk-tyska kriget. Otillräckligt patriotisk, menar Dansk folkeparti, som kräver att historiker ska kontrakteras, och att det sedan ska vara obligatoriskt att konsultera dessa före nästa produktion drar igång.

Censur.

Sverigedemokraterna drömmer om just sådana gränser.

Om att stoppa alla vidriga journalister.

”Det gör vi i sinom tid”, har Kent Ekeroth skrivit på Twitter.