Dan Josefssons bok tar vid där Hannes Råstam slutade. Nu handlar det inte bara om hur rättsstaten Sverige kollapsade när Sture Bergwall dömdes för mord efter mord utan bevisning, utan varför. Hur kunde en neddrogad patient på en rättspsykiatrisk institution övertyga så många att han rest runt i Sverige och dödat allt som kommit i hans väg? Vilka var idéerna som låg bakom? Hur gick egentligen terapin på Säters rättspsykiatriska klinik till? 

Att läsa boken är som att bevittna ett avsnitt av TV-serien The Wire i mentalsjukhusmiljö. Efter ett tag har man ingen aning om vem som lurar vem, vem som egentligen är brottsling eller polis, patient eller psykolog, försvarsadvokat eller åklagare. Det enda som alla har gemensamt är att de dyrkar en och samma person: psykoanalytikern Margit Norell och hennes idéer om att Quick/Berqwalls mord var en slags återgestaltning av övergrepp från hans barndom som han sakta minns genom silkesbehandlingen på Säter.

Men det som intresserar mig mest i boken är ändå inte hur terapin tillslut blev en slags hypnos för alla inblandade. Det är det maktspel kring Quick som gjorde det möjligt.

I The Wire navigerar huvudpersonerna i polisen och politiken ständigt kring dilemmat mellan den goda moralen och den egna jakten på makt. Ju närmare de högsta cheferna man kommer desto mindre blir incitamenten att göra rätt.

I fallet Quick har advokater, poliser, åklagare, psykologer, läkare och journalister ställts inför ett liknande dilemma. Vad är viktigast: ditt uppdrag mot allmänheten eller din karriär? Till en början har många av dem säkert agerat i god tro och blivit hängivna av att avslöja en verklig seriemördare.

Men med tiden måste det ha gått upp för de flesta att Quick var ett luftslott. Några valde då att hoppa av och protestera. Andra insåg att den falska seriemördaren var deras väg till toppositioner i samhället. Ett karriärcase som de inte kunde avstå från att utnyttja. För varje gång Quick dömdes för ett nytt mord klättrade de lite högre på statustrappan. Docenten blev professor, länsåklagaren överåklagare och psykologen chefsterapeut. Att de verkliga mördarna i praktiken frikändes medan brotten preskriberades var mindre viktigt. Makten gick före allt.