Av de rödgrönrosa partierna gick Feministiskt initiativ fram med omkring 3,5 procentenheter. Vänsterpartiet ökade 1,5 procentenheter, Miljöpartiet ökade med nästan 0,5 procentenheter och Socialdemokraterna backade med ungefär 0,6 procentenheter. Det är siffror som talar ett hyfsat tydligt språk om att stockholmarna vill se en annan politik än Moderaternas (minus 7,2 procentenheter) och att den ska gå i en mer radikal riktning. 

Vad innebär det? Feministiska perspektiv på den dagliga kommunpolitiken är ofta samma som socialistiska perspektiv: Goda arbetsvillkor för stadens 39 000 anställda, kamp mot rasismen i och utanför fullmäktige, prioriteringar av välfärd, generöst flyktingmottagande, kvinno- och tjejjourer samt fler hyresrätter. Frågor som på samma gång är stora och visionära, men inte svåra att omsätta i konkret politik.

I riksdagsvalet blev Socialdemokraterna mer än dubbelt så stora som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. I Stockholms kommunfullmäktige är Socialdemokraterna visserligen störst, men långt från lika dominerande som i riksdagen. Det innebär att Socialdemokraterna har ett ansvar att leda kommunen med stor hänsyn till tre andra partier.

Det finns två sätt att genomföra ett sådant styre. Det ena är att låtsas som om att Socialdemokraterna fortfarande samlar de 32 procent partiet fick i valet 2002, senaste gången man fick leda Stockholm. Väljer Socialdemokraternas kandidat till finansborgarråd, Karin Wanngård, den linjen är risken hög att styret blir ett krampaktigt vaktande av positioner, med en politik som undviker att provocera en självcentrerad medel- och överklass. 

Det andra sättet är att inse att 2000-talet har kommit ikapp och att vänsterpolitik måste präglas av feminism, antirasism och miljö. Väljer Wanngård i stället den linjen skulle vi kunna se ett Socialdemokraterna som tar de vänstervindar som blåser i Sverige – och inte minst i Stockholm – på allvar. Då skulle Socialdemokraterna kanske kunna bli ett intressant parti för fler än var femte stockholmare.

Det är visserligen inget fel i att lyfta fram att yngre skolbarn ska få mindre klasser – men vem är emot det? Karin Wanngård måste sikta högre. Det är hon skyldig väljarna.