Romanen sköljde över mig. Den hackade sig in i hjärnan redan från första sidan där huvudpersonen kliver av bussen i den västerbottniska byn Smalånger och börjar traska genom snöyran sjungandes Evert Taube: ”Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.”
Till en början vet jag inte om det är det korthuggna, drastiska språket – med bara punkt som skiljetecken och med alla namn i små bokstäver – som tar strupgrepp på mig, eller om det är de många knotiga människorna som snart dyker upp i denna den svenska glesbygdens liksom saralidmanska urplats som gör det.
Boken begraver mig levande, men gräver till slut upp mig i sista kapitlet. Den liknar inte mycket annat. Ibland äger den samma melodramens kraft som Ferrantes Neapelsvit när den ena cliffhangern efter den andra spikar fast mig vid sidorna i detta glesbygdsdrama, som lika gärna kan läsas som ett existentiellt strindbergskt kammarspel.
”Jag for ner till min bror” är kärvt realistisk, men det är explosiv diskbänksrealism. Den bärs av ett bibliskt språk men har inga problem med att tala om såväl hissmusikens James Last eller det svenska fotbollslandslaget 1974.
Boken kan säkert mötas av kritik för att den svartmålar norrländsk glesbygd, men jag menar att den i slutändan inte gör det eftersom den låter folk resa sig ur spillrorna av sig själva. Faktum är att jag tänkte lite grann på filmen ”Three Billboards Outside of Ebbing Missouri” som kom förra året. När jag såg den retade jag mig först på att den gjorde groteska parodifigurer av vanligt folk i den amerikanska mellanvästern. Tills jag märkte att den i stället återupprättade stukade människor.
Karin Smirnoffs roman är fullständigt omodern och otrendig och just därför ställer den sig vid sidan om den officiella tiden och pekar: Här levs liv som det måste berättas om. Huvudpersonen Jana är så långt ifrån en feministisk ikon man kan komma, men allt hon gör blir ändå till något slags bångstyrigt uppror mot allt vad konventioner heter. Hon lyckades redan som barn nästan döda sin vedervärdige far och ångrar bara att hon inte lyckades fullt ut. Hon är med i jaktlaget och kan sina saker när det gäller att skära upp och ta ur en skjuten älg, men hon vägrar skjuta älgkor eller kalvar. Hon är en trasa, men en levande trasa.
Och det är alltså bland annat den här romandebuten från norr som har ställt till det ordentligt för hela det litterära etablissemanget. ”Jag for ner till bror” nominerades till det prestigefyllda Augustpriset, på bekostnad av de kändisförfattare som ”alla” hade räknat med skulle nomineras.
Författaren, Karin Smirnoff, är 54 år när hon debuterar och känd av ingen utanför Piteå. Hon har varit journalist men driver numera en trävarufirma, vilket bara det för många kulturskribenter som kläckts på universiteten nog kan kännas extremt konstigt. Och det gick verkligen lite av ett ramaskri genom den litterära offentligheten när juryns nomineringar offentliggjordes: Vad är nu det här för konstiga författare? Var är de namn som vi i åratal lobbat för? Även många bokhandlare lär ha blivit djupt besvikna över att inga säkra kommersiella kort utsågs.
Det kan verkligen vara så att det skönlitterära systemet, eller fältet som de sista bourdieuska kultursociologerna skulle säga, är på väg att brytas upp. Sedan någon gång på det postmoderna åttiotalet har ett slags modern kanon slagits fast allt hårdare och tidvis doktrinärt. Realism? Helst inte. Kommunikativ poesi? Inte gärna. Denna kanon har haft sina särskilda ikoner, inom poesin en Katarina Frostenson och inom romankonsten kanske en Sara Stridsberg. Inget ont om dessa. Men det känns som om denna nu ganska gamla och nötta kanon gått i stå och när Akademien krisar är det bara ett av tecknen. Ett annat är möjligen årets skönlitterära Augustnomineringar: De satte det vedertagna och det upphöjda åt sidan.
”Verkligheten pågick som ett evighetstecken” heter det om livet i byn Smalånger. Men så är det inte. Det händer verkligen saker och ting, både i berättandet och i berättelsen. Det var exempelvis länge sedan jag läste en så isande osentimental skildring av arbete i hemtjänsten, som när Jana är hemma hos Gösta Grönlund och spelar schack med den gamle och till slut ändå får ett vemodsutbrott: ”Ingen skulle minnas honom. En gammpojke utan fru och barn. Ett hemman utan arvingar. En gravsten utan vård. Det fanns många som han i Smalångers församling. Människor som existerade för att de nämndes ibland men som man aldrig såg eller kom ihåg att tänka på. Tillslut var de bara ett namn vid en minnesgudstjänst. Vissa förtjänade sin ensamhet som allanberg men inte göstagrönlund. Han var en av många män som blivit kvar på hemstället för att någon var tvungen att bli det.”
