Vissa säger att de inte kan stödja dig på grund av ideologiska skäl. Att du ”kapats av vänstern”. Men jag kan nog säga att vänstern gärna hade lämnat över lite av ansvaret över dig ifall man vetat att någon annan varit redo att plocka upp bollen. Men ingen annan är ju där. Samtidigt är du alldeles för viktig för att tappas bort.

Det finns de som säger att de inte kan engagera sig för att de inte tror på våld som metod. Som att nödvärn inte existerar i svensk lagstiftning. Människor som till och med sitter i SVT Debatt och skriker att man inte ska försvara sig, inte ens när man ligger där på marken och blir matad med slag efter slag. Man ska bara ligga där, som en död fisk. För vi som försvarar dig provocerar ju bara fram det. Och alla människors lika värde, det är provokation. Men samtidigt är det en hel del av dem som gärna sprider och hyllar bilden på den gamla kvinnan som är redo att daska en nynazist i huvudet med sin handväska. Kan du förstå det hyckleriet?

Det dök upp en dikt i mitt Facebookflöde häromdagen, skriven av Felicia Mulinari ”Jag avundas de röster som kan tala om ickevåld. I tider när varje nyhetsrubrik är ett slag mot våran hudfärg. Jag avundas er som kan tala om ickevåld. Distansera er med eftertänksamhet. Medan kamrater blöder på gatan.” Ja, antirasismen. Jag hatar att det är skillnad på våld och våld. Jag tänker mycket på Showan. Han som nästan höll på att dö för att han står upp för dig. Och om de som var rädda för att hylla honom. Som MFF:s styrelse som vägrade låta fotbollsspelarna ha t-shirts med texten ”Kämpa Showan” på sig. Inte heller fick supportrarna ha en banderoll med ”MFF-Familjen står enade mot nazism ”. Att det var just ”mot nazism” som var problematiskt. Men bra att de ändrade sig i sista stund. Eller som sjukhuspersonalen i Umeå som Säkerhetspolisen hotade att sparka eftersom de sagt att Jimmie Åkesson inte var välkommen. Kan du förstå det? Att människor som står upp för dig hotas av Säpo. Eller åtalet som lades ner mot nazisterna som attackerade Daniel Riazat i Ludvika med en glasflaska mot hans huvud. Och Uppsalapolisen som lät nazister som slog Anders Henriksson blodig med sina fanor bara vandra iväg. Inte heller har någon nazist förhörts efter det även fast det var poliser som drog bort dem ifrån hans blodiga kropp. Rättsväsendet är uppenbarligen inte på din sida, kära antirasism.

Och de som tidigare aldrig brytt sig om dig engagerar sig nu. Jag hoppas att det är med rätt intentioner, men jag kan inte hjälpa att tänka att det faktiskt är supervalår. Vill de själva vinna på det eller vill de att samhället vinner på det? Ska vi vänta tills efter valen för att se människors rätta intentioner? Känner du det, antirasismen? Känner du hur vi sakta men säkert tvingas in i en normalisering? Där den som står på din sida ses som provocerande och kontroversiell. Som inte kan förlita sig på lagen, som inte får visa offentligt att den stöttar dig, som kan få sparken från sitt jobb, som kan få stryk och förväntas ta det, som aldrig får försvara varken sig själv eller dig.

Det skrämmer mig, kära antirasism. Jag önskar att du blir frisk och starkare snart. För jag behöver dig.