Men även om rymden är oändlig utgör den ideala omloppsbanan för satelliter ett ­begränsat område. Utrymmet blir dessutom alltmer belamrat – orsaken är delvis att ­området är så gott som oreglerat, men också på att geo­politiska låsningar omöjliggör en långsiktigt hållbar lösning på problemen.  Sårbarheten blev påtaglig när Ryssland nyligen sköt sönder en av sina egna satelliter, vilket slungade ut tusentals nya fragment i omloppsbana. ISS-astronauterna tvingades ta skydd och händelsen utlöste skarp kritik från amerikanskt håll.   

Rymdskrot och splitter ökar risken för skador och kollisioner och utgör därmed ett direkt hot mot den växande industrin. Internationellt överträffar dessutom ambitionerna att skjuta upp nya satelliter med vida planerna på att plocka ner gamla som slutat fungera. Den massiva investeringsvågen i kombination med oviljan till internationell samordning och städning innebär enligt Financial Times att vi därmed riskerar att närma oss punkten där vi låser rymden för nya uppskjutningar. 

Tidningens affärsredaktör Peggy Hollinger gör även bedömningen att åtgärder som sätts in nu skulle bli förhållandevis billiga i jämförelse med de kostnader det skulle innebära om vi låter boomen pågå oreglerat.  Medvetenheten om problemen och framtida risker finns där. Ändå ser vi en huvudlös rusning utan internationell samordning och planering. I den pågående ruschen söker alla nationer sin del av den gyllene rymdkakan, samtidigt som de enskilt ansvarar för sina egna tillstånd och för regleringen av sina egna industrier. Det finns helt enkelt ingen trafikledning i rymden.   Det är omöjligt att föreställa sig en ­modern värld utan satelliter. De förmedlar tv-sändningar, datatrafik och mobilsamtal. De används inom forskning, meteorologi, militär spaning och moderna transporter. I en ekonomi av komplexa logistikkedjor och stora behov av omedelbar kommunikation är de oumbärliga, och det borde ligga i allas ­intresse att komma tillrätta med problemen, på samma sätt som det ligger i allas ­intresse att undvika en klimatkatastrof, eller att ­förebygga olika former av ojämlikhet. 

Olyckligtvis ligger det även i den ekonomiska ordningens natur att till slut uppsluka sitt eget yttre och förgöra de grundläggande förutsättningarna för sitt eget vara. Mot bakgrund av hur industrialiseringen av världen under relativt kort historisk tid kommit att hota människans framtid borde det inte vara förvånande att även horisonten mot rymden hotas att skäras av, även om marknaden själv skulle gå under på kuppen.   

Oförmågan att freda de komplexa system vi är helt beroende av i vårt ­dagliga liv och även för själva ­marknadens fort­levnad, finns redan inbyggd i de ­ekonomiska system som redan lagt både den yttre och den inre världen under sig.  Den liberala visionen om ett högeffektivt, kunskaps­intensivt samhälle med smarta städer, automatisering och artificiell intelligens bär därmed på fröet till sin egen kris. Genom att överlåta planering och kontroll till konkurrens- och marknadsmekanismer står vi nu inför att i förtid både erövra och försluta det sista stora området – barndomens dröm om rymden.  

Går utvecklingen att påverka? I teorin är allting möjligt. Empirin ger dock att kapitalismens och industrialismens framväxt inte slutar i att vi bemäktigar oss varje tillgängligt territorium. Hjärtat av själva omöjligheten ligger i att man vägrar erkänna beroendet av de yttre strukturer man trots allt är beroende av – samhället, det gemensamma, naturen, människan, den sociala världen, och rymden.  Tekniska framsteg förutsätter statlig grundforskning, som i sin tur förutsätter ett fungerande utbildningssystem på grundnivå. Fungerande arbetsplatser kräver infrastruktur som vägar, kollektivtrafik och anställda som har råd med bostad, föda och en meningsfull fritid. En fiskeindustri förutsätter rena hav som inte är utfiskade. Och så vidare.   

Vi har nu etablerat samma relation till rymden, som ett lovande affärsområde och ett fält för exploatering. Det förutsätter att vi inte överbefolkar den med satelliter som riskerar att krascha in i varandra och lamslå slumpmässiga delar av samhället.  

Financial Times menar att det inte är försent att rätta till misstagen. Men att det måste ske snart.  I vägen för ett sådant projekt står den kapitalistiska och geopolitiska realismen. Det finns helt enkelt inget alternativ. Marknadens lag är tvingande och därför måste vi ha det såhär. Såvida vi inte tar saken i egna händer.