Förra veckan gick illustratören Liam ”Sharpy” Sharp ut på Twitter och skrev att det hade hänt igen. Någon hade tagit ett av hans konstverk, den här gången en bild på en ståtlig minotaur, och gjort det till en "non-fungibel token", NFT. Vi kommer till vad det innebär mer exakt senare, nu räcker det med att veta att någon har laddat upp en kopia av Sharps minotaur på en marknadsplats — och att det har fått sidan som Sharp själv använder som portfolio att automatiskt flagga honom för stöld. För att ha stulit sitt eget konstverk.
Processen att överklaga de här automatiserade besluten är lång och tidskrävande, som designad för att frilansare och enpersonsföretag inte ska orka med. Sharp är frustrerad och ledsen, och säger att stölderna för att göra NFT:s händer hela tiden. Nu stänger han ner hela sitt onlinegalleri.
För konstnärer som lever på små marginaler är det här en tuff och omöjlig kamp. Det har alltid funnits en risk för att någon stjäl dina verk men med NFT:s är det större och mer systematiskt än någon gång tidigare. Nu vill storbolag och rika knösar ge sig in i det som reklambyrån Dentsu kallar för "secure scarcity", säker brist. Begreppet låter som hämtat ur en nationalekonoms motsvarighet till tantsnusknoveller.
NFT är en teknik som ska bevisa att just du är ägare av en unik pryl, bild, teckning, hemsida, vad som helst. Du betalar för ett ägarbevis – vad du sedan äger är mindre viktigt. Betalning sker med kryptovalutor som Bitcoin eller Etherium och allt verifieras i en process som brukar kallas för Blockchain. Myra Åhbeck Öhrman har rätt när hon skriver att mycket av det som rör kryptovalutor kan verka onödigt krångligt.
Men tekniken är redan big business. Marknaden kring NFT:s har vuxit från runt 15 miljoner dollar år 2020 till över 2,5 miljarder dollar första halvan 2021. Här är den största delen så klart spekulation, med en liten andel av aktörerna som flyttar en majoritet av pengarna.
De två mest välkända kollektionerna med NFT-bilder, som fungerar som hyperkapitalistiska basebollkort, är CryptoPunks och Bored Ape Yacht Club. Den senare är automatiskt genererade bilder på färgglada apor. När 101 av aporna såldes på Sotheby's hamnade slutpriset på strax över 24 miljoner dollar.
När något är på ny eller oklar juridisk mark och relativt oreglerat vill ingen stå utanför. Spelföretaget Ubisoft har gett sig in i leken med NFTs som gör att din karaktär i ett tv-spel kan få ett helt unikt (jättefult) utseende. Disney och Marvel gör NFT:s med samlingsbilder på populära superhjältar. Den brittiska olympiska kommittén har satt upp en NFT-souvenirshop inför OS. Coca-Cola har en auktion med NFT:s "inspirerade av vänskap". Oprah säljer bilder med sitt ansikte på och Azealia Banks sålde ett sextape som en ljudfil-NFT.
Och när media och trendspaning lyfter NFT:s som framtiden, snarare än den senaste snabba tillgången för spekulation och dumpning, påverkar det långt fler än kryptoinvesterande datornördar. Just nu trålar tusentals automatiska botar konsthemsidor som Deviantart efter små konstnärers verk – för att stjäla och sälja dem på de stora marknadsplatserna för NFT:s. Systemen är till för att leverera värde till de vid toppen av pyramidspelet, inte för att skydda personer som Sharp.
Maktkampen mot den nya tekniken kan kännas omöjlig att vinna, men som precis med allt annat skapat av människan är det en kraft som självklart går att tygla. Det första steget är att punktera teknikoppurtunismen, och det andra är att sätta in tekniken i sitt rätta kontext. NFT:s dödar inte bara konsten, egentligen skäl nog att stoppa utvecklingen i sig, utan också klimatet. Varje rendering och verifiering av ägarbevis tar mer och mer datorkraft och el, med ett omatchat energislöseri för att få fram bilder på färgglada apor i snabba solglasögon. Jag ser utrymme för en bred folkfront mot kapitalismens senaste konstdödare.
