Vi tenderar att relatera till samhällsfrågor genom kategorierna offer och förövare. För att vi ska engagera oss behövs att vi vet vilka båda är. Berätta att någon dog och människor frågar sig: Känner jag personen? Vem dödade henne och varför? Kan ingen av dessa frågor besvaras uteblir upprördheten. En okänd person som dog av sig själv? Jaha. Men om hon dödades av regeringen för att hon vågade yttra sin åsikt, av polisen på grund av sin hudfärg, av sin man för att hon ville skilja sig? Då: fan, vi måste göra något!
Och det är detta med vår samhällsordnings förövare. De syns inte. De går fria.
När kommunismen dödar någon vet man vem som gjort det. Man talar om Stalins offer, det råder ingen tvekan, det går inte att skylla ifrån sig.
Men kapitalismens döda har sällan en synlig förövare. Det ser ut som att det bara hände. Som offer för olyckliga omständigheter. Någon drunknar, svälter ihjäl, har inte råd med medicin.
Vem dränkte henne? Vem svalt henne? Vem satte priset på medicinen?
Det råkade bara bli så, det var ingen.
Någon dör i drogmissbruk, någon skjuts ihjäl på gatan, någon kvävs till döds i en transport.
Felaktiga beslut, svag karaktär, dåliga människor!
Vad som händer nu är inte bara att offren börjar få ett ansikte, utan att förövarnas ansikte svagt börjar framträda. De som har sett till att rikedomarna, freden och profiten samlas på ett ställe och att en mur reses upp mot krigen, fattigdomen och konflikterna. Det är vår härskande klass och de dränker, de svälter, de reser murar och de sätter priserna på medicinerna. För de som dör i krig är offer för krig, men de som dör på vägen till Europa är offer för den europeiska härskande klassens politik.
Jag kom nyss tillbaka från resor till Jamaica och Kuba.
De är båda öar med samma klimat och liknande inkomstkällor: socker, turism, kaffe och jordbruk. På den ena är politiken osynlig, på den andra synlig.
Få vet att de två dominerande politiska partierna på Jamaica grundades av två vita kusiner i rivalitet med varandra, i ett land där i stort sett hela befolkningen är svart. Dessa partier har styrt ända sedan självständigheten.
Hälften av befolkningen är fattig och våldet är sedan länge vardagsmat. 1500 personer mördas varje år och spädbarnsdödligheten är hög. På Jamaica kan utländska företag göra vad de vill. De får fem års skattefrihet och för att förlänga detta skriver de ofta över företaget på någon annan när tiden löpt ut. Nästan alla hotell ägs av utlänningar och de flesta är all-inclusive. Många har murar för att stänga ute lokalbefolkningen. Ett spanskt företag har nyss byggt ett hotell som är flera kvadratkilometer stort. Det använder så mycket vatten att det tog slut för bergsbyn intill. En man som bor i byn berättar för oss att sedan hotellet byggts måste de åka och hämta vatten i tunnor.
Ingen bryr sig, myndigheterna är korrupta och hela landet är eftersatt. Vägarna är fulla av hål, sjukvården saknar pengar och på Kingstons största sjukhus fungerar inte ens hissen. Det händer att patienter dör för att hissen inte fungerar och de måste bäras upp för trapporna.
Detta betraktas av omvärlden som om det vore ett normaltillstånd. Som om folk vore fattiga och våldsamma av naturen, och det inte gick att göra något åt. Det är inte Jamaica, eller Haiti som är det fattigaste landet i västra hemisfären, eller Mexico där narkotraficantes härjar med stöd av eliten, som ska förändras enligt våra tidningar. Få svenskar vet ens vad presidenterna heter i dessa länder. Nej det är Kuba det är fel på, och bara att påven kommer dit får media att falla i religiös-imperialistisk extas och skriva saker som ”Påvens besök ger hopp om förändring”. Att en jamaican dör 4 år tidigare än en kuban, löper 17 gånger högre risk att få HIV, 9 gånger högre risk att bli mördad och tre gånger högre risk att dö som spädbarn – dessa förlorade liv skrivs inte på någons konto.
