Sveriges relativt avslappnade inställning har skapat rubriker runt om i världen. I helgen publicerade brittiska BBC en längre artikel där det spekuleras kring om den svenska livsstilen kommer hjälpa oss att besegra coronan. Svenskheter som den höga andelen singelhushåll (högst i Europa), frånvaron av generationsboenden, generös sjukförsäkring och det faktum att vi redan idag är ett ganska osocialt folk som inte väljer att sätta oss bredvid någon på bussen om det finns lediga säten någon annanstans, lyfts fram som något som kan hjälpa oss. Och kanske framför allt, vårt höga förtroende för staten och myndigheterna.

Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink har fördjupat sig i svenskheten. Som dotter till invandrade föräldrar från England och Ungern har hon kunnat titta på Sverige både utifrån och inifrån. Häromåret gav hon ut boken ”Orden som formade Sverige”. Om orden bakom det vi kallar svenska värderingar. Hon kunde visa att mycket av det som vi tror är svenskt, som hockey och ”Den blomstertid nu kommer”, visar sig inte vara så svenskt när vi skrapar på ytan. Men när det kommer till tilliten så står vi faktiskt ut.

De första dagarna på det nya året 2020 publicerar Elisabeth Åsbrink en text i tidningen Vi som bara några månader senare blir otäckt aktuell. Hon skriver om hur vi ska skydda den här tilliten och känslan av gemenskap, för att i förlängningen också skydda vår demokrati.

”Tilliten måste vårdas – och just nu är just det särskilt viktigt”, skriver hon.  ”Det finns något där ute som hotar den, som är både smittsamt och farligt, nämligen rädsla och misstro.” Hon skriver att Sverige är unikt (60 procent av befolkningen här uppger att de kan lita på andra människor, i Tyskland och USA bara 40 procent och i nya demokratier och auktoritära stater som Brasilien, Peru och Malaysia är den siffran så låg som tio procent) men även här är tilliten under attack. Högerextrema partier och populistiska politiker vinner på att sprida rädsla. Att få oss att sluta lita på varandra. Därför måste vi alla bli demokratiarbetare, menar Åsbrink. Genom att visa tillit. Eftersom det är smittsamt.

Jimmie Åkesson lever på rädsla. Efter att han kom hem från sin flygbladsresa till flyktinglägren i Grekland har vi har sett honom veva på även nu om att myndigheterna och regeringen inte gör tillräckligt. Men lyckligtvis har coronakrisen hittills lett till att vi har sett mindre av honom än på länge. Vi är räddare än någonsin. Men hittills har vi valt att tro på det gemensamma ansvaret.

Vi kommer ingenvart om det inte finns ett gemensamt ansvar. Det är som Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson säger när han försvarar Sverige väg.

”Det är mycket som är förbjudet i samhället, narkotikamissbruk till exempel, men det försvinner inte av den anledningen. I grunden måste befolkningen ha en egen insikt och förståelse.”

Utan insikt och eget ansvar spelar det inte någon roll om vi förbjuder påskresor till fjällen. Utan insikt och förståelse, utan solidaritet, skulle det bara betyda att samhället skulle behöva lägga massor av resurser på poliser och militärer som upprätthåller vägspärrar mellan Stockholm och Åre. Resurser som nu mer än någonsin behövs till andra saker, som att hjälpa de mest utsatta, de gamla och de sjuka.

Vi vet inte var det här kommer att sluta. Om det finns ett rätt eller ett fel. Vi vet att militärer på gatorna hittills inte har skyddat befolkningen. Men vi vet också att i alla länder, även där befolkningen övervakas av auktoritära regimer, så sprider sig solidariteten. Människor ställer upp för varandra. Rycker in som frivilliga. Delar ut mat till de som inte kan ta sig ut, monterar skyddsutrustning till sjukvården.

Om vi ger tilliten en chans så kan den här coronakrisen faktiskt också kapa den kurva som hittills pekat uppåt för de som lever på rädsla och tvång. Ger vi tilliten en chans så kan det förtroende som gjort Sverige till en ö sprida sig och vi får en annan karta när det här är över.