Endast en halv procent av alla som är nya i pensionssystemet väljer egna fonder bland de 852 som i mars 2017 finns att välja mellan. 99,5 procent låter i stället Sjunde AP-fonden ta hand om placeringen av den pensionsrätt de tjänat in. Det gör de alldeles rätt i, för ”icke-väljarna” i Sjunde AP-fonden har klarat sig väldigt bra om man jämför med dem som satsat på någon av de 852. Det gör de också rätt i, eftersom det val som finns att göra är nära nog omöjligt. 

Man kan ju välja mellan att satsa pensionspengarna i små eller stora företag, i verkstadsföretag, i svenska, ryska, japanska, globala, offensiva, smarta eller avgiftsfria fonder. Vill du ha placering inriktad på korträntor, likviditet, miljö, ”emerging markets”, ”strategic bonds” i euro, ”Asian special situations” eller företagsobligationer? 

Vilket är bäst, är det läkemedel, guldgruvor, miljöfonder, fonder som inriktar sig på Nigeria, Turkiet, Pakistan, småföretag i Asien eller i Sverige? 

Eller kanske en etisk blandfond? 

Tänk 35 år framåt, vad tror just du om utvecklingen i Indien eller Sydamerika?

Nej, 99,5 procent avstår från detta omöjliga val och låter den största fonden av alla ta hand om saken.

Läget idag är inte på något sätt en överraskning för dem som arbetat med pensioner.

Det lades i detalj fast i en utredning (SOU 1996:83) gjord av Lennart Låftman, en av de mest klartänkta och självständiga ekonomer jag vet. Han kom fram till att den beställning som pensionsarbetsgruppen gjort av ett nytt premiepensionssystem var omöjlig. Det går inte att samtidigt kräva hög avkastning och låg risk. Man kan inte samtidigt få valfrihet, inflytande för den enskilde placeraren och låga kostnader. Och viktigast: placeringsuppgiften är mycket svår även för specialkunniga analytiker med stora utredningsresurser. Att lämna en serie val med lång tidssikt till enskilda blivande pensionärer vore inte förnuftigt, och skulle få negativa följder. Så Låftman föreslog en annan lösning som genast förkastades av pensionsarbetsgruppen. 

I stället gick gruppen vidare och skapade det system som idag är både dyrt, ger utrymme för fiffel av skrupelfria fondkrängare och som alltså förkastas av 99,5 procent av dem som kommer nya in i systemet.

Ja, men då är väl allting bra då? Människor väljer ju en stor fond, som går bra. Det är klart att det är dyrt att hålla igång ett stort valsystem för en liten grupp väljare. Det är också klart att systemet missbrukas av bedragare och rufflare, som lurar blivande pensionärer.

Mja, det här att människor inte väljer bland de 852 är en sten i skon för pensionsarbetsgruppen, som utgörs av de partier som tillsammans håller pensionssystemet i ett stadigt grepp. De är Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. De kom överens 1994, för 23 år sedan, om pensionssystemet, och är än idag de enda som får diskutera pensioner. Bara om de är ense kan någonting ändras. För det har de själva bestämt.

Och fyra av dessa partier vill absolut ha valfrihet. Det vill också andra av konstruktörerna, exempelvis ledande tjänstemän. En av dem säger: ”Förvisso har Sjunde AP-fonden gått bra, men jag tycker ändå att fler borde göra ett aktivt val.” Han förordar att man begränsar valet till färre fonder, så att det blir lättare för den blivande pensionären.

Men varför är val så viktiga?

Själva blåvalen i fiskstimmet kring pensionerna är – fondägarna. Stora pengar finns att tjäna på det svenska premiepensionssystemet för alla de ägare som marknadsför sig där. Oavsett hur de placerar pensionspengarna så kan de lyfta avgifter för besväret. De vill alls inte ha få fonder, eller Låftmans föreslagna system, eller inskränkningar i valen. De vill tjäna pengar. Inget underligt alls. Det är deras uppgift. Men är det bra för de blivande pensionärerna?

Men kanhända är uppgiften för premiepensionssystemet en annan? Om du sitter där och plockar och flyttar dina 2,5 procent av lönen mellan de 852, så tror du kanske om 5, 15, 25 eller 35 år att det var ditt egna val som gjorde att pensionen blev så låg. Påståenden om att ”kunskaper och engagemang hos spararna var lägre än väntat” spär på uppfattningen om egen otillräcklighet hos den som har låg pension. Liksom att Sjunde AP-fonden kallas soffliggarfond, passiv fond, icke-valsfond och sägs inrikta sig på människor utan kunskaper och vilja att ta hand om sin framtid själva.

En stor tidning vill att premiepensionsvalen ska finnas kvar och motiverar det: ”Svenskarna förtjänar en känsla av kontroll över sin pension.”  

Men en klok tjänsteman på Pensionsmyndigheten säger: 

”För den egna allmänna pensionen är det viktigast att jobba och betala skatt, jobba länge och ha tjänstepension, inte hur premiepensionen utvecklas.” 

Han har rätt. Den skenbara ”känslan av kontroll” bekostas idag av de blivande pensionärerna, och den står dem dyrt.