Ledare: Känslan av fattigdom är inte relativ

December är en av de svåraste månaderna ekonomiskt för de flesta barnfamiljer. Förlorad arbetsinkomst för de som inte har semesterdagar kvar men ändå vill vara med på någon av de saker som händer i skola och förskola. Alla extra aktiviteter. Utrustning. Och när det har lugnat ned sig: julklappar, julmat och upplevelser som barnen kan berätta om när alla kommer tillbaka från jullovet.

Därför är det värt att uppmärksamma att Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom släpptes förra veckan. I den konstateras det att barnfattigdomen har minskat med knappa 0,1 procentenheter till 12,0 procent och att de absolut största riskfaktorerna är att ha en förälder med utländsk härkomst och/eller en ensamstående förälder. I Örebro län skiljer det stort mellan olika kommuner hur stor andel barn som bor i ekonomiskt utsatta hushåll. I till exempel Askersund är det 6,5 procent, medan det i Hällefors är 17,7 procent och i Örebro 14,9 procent. 

”Barnfattigdom” har kritiserats för att vara ett -relativt begrepp, det vill säga att barn i Sverige kan anses vara fattiga för att deras föräldrar inte har råd med det som andra har råd med, även om det skulle handla om att inte kunna åka utomlands på semester. ”Det är inte riktig fattigdom”, hävdar man gärna och menar att barn med mat på bordet och tak över huvudet inte kan vara -fattiga. Så när barn är hemma från skolan ”sjuka” för att de inte har råd med nya skridskor och det inte finns några att låna är det inget problem. När barn har ”glömt” sitt lucialinne hemma för att det var tre storlekar för litet är det inget att oroas över. När barn går till skolan med en klump i magen efter jullovet för att de vet att julklappar och jullov kommer att jämföras och -diskuteras är det ett ”relativt” problem. För fattigdomen är relativ enligt dessa röster.

Det finns självklart poänger i att i ett konsumtionssamhälle ifrågasätta vad som ska räknas som en skälig levnadsstandard. Det är rimligt att kritisera det eviga tillväxthetsandet. Eller konsumismen. Eller vårt samhälles fixering vid att mäta välstånd i BNP och inte andra faktorer. Men det hjälper inte någon att relativisera utsatta barns situation för att den inte lever upp till en ensidig bild av vad fattigdom är. 

Vad som faktiskt hade hjälpt var den höjning av underhållsstödet på 300 kronor till barnfamiljer med låg inkomst som fanns i regeringens fällda budget. Vad som faktiskt hjälper är att minska mängden utgifter som krävs för att barn ska kunna ta del av undervisningen i den så kallat avgiftsfria skolan.  Vad som faktiskt hjälper är att börja prata om hur vi ska minska barnfattigdomen utan att skuldbelägga föräldrar som redan befinner sig i en utsatt situation. Att barn har en bra levnadsstandard är något som berör oss alla i ett välfärdssamhälle. Det är allas vårt ansvar. Vad som faktiskt skulle hjälpa vore därför att beslutsfattare läser Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom och lyfter frågan till en samhällsnivå i stället för att låta det handla om den enskilda familjens problem.