BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Eftersom jag bott ett par år i USA kan jag lätt föreställa mig idealismen och hjälpsamheten. Frivilliga som går runt bland ödelagda hus och letar efter pensionärer eller andra som inte ens kan höra av sig och berätta om sina hjälpbehov. Det är fint att se hur många i USA som hjälper till.
Det brukar vid sådana här tillfällen finnas stora korgar i varuhusen där man kan lägga mat eller kläder man själv betalar men som går till katastrofens offer. Samtidigt känner man kanske som europé att folk i USA är något mer utlämnade än vi är vana i våra samhällen. De flesta som kommer i orkanernas spår saknar försäkringar och det finns ofta en viss tveksamhet inför organiserad statlig hjälp. Många får gå i månader och kanske år i ovisshet om huruvida de är berättigade till någon hjälp och de vågar under tiden inte ta på sig kostnader för att bygga upp. Många av de karibiska öarna har tecknat en form av kollektiv försäkring just så att utsatta snabbt skall få hjälp.
I USA finns hjälp på flera nivåer men den är som sagt omstridd. Den högsta nivån är ju federal hjälp som USA kan ge till sina delstater. Florida röstade exempelvis högljutt emot när New York skulle få federal hjälp efter stormen Sandy. Nu vill Donald Trump snabbt få ut hjälp till bland annat Florida – men det är faktiskt inte alls lätt – man måste naturligtvis kontrollera om folk faktiskt varit drabbade som de säger. Ibland vill man kanske ställa villkor på att inte bygga på samma ställe. Annars kan man få det som i försäkringssammanhang kallas ”moral hazard” – att folk bygger hus i översvämningszoner och inte försäkrar sig – och kanske kalkylerar med att de i slutänden kommer att få federal hjälp om det blir en katastrof.
Man kan inte komma ifrån att man är nyfiken ifall orkanerna kan påverka folk i sin inställning till klimatfrågan. Min bild är att Sandy fick stor effekt i New York-området – men där är folk redan från början mer mottagliga för vetenskapliga resonemang. I Florida och Texas håller tokhögern emot. Floridas guvernör har av anställda i delstaten anklagats för att försöka förbjuda användning av begreppet klimatförändring, och samma taktik anammas av den amerikanske presidenten. Tokhögern säger att det är ett osmakligt politiserande att tala om klimatfrågan mitt i en katastrof – och att den lika gärna kan vara Guds straff för att man röstat igenom lagar som tillåter samkönade äktenskap(!).
Klimatförändringar har länge tett sig som ett ganska abstrakt hot. Någon grad varmare – vad gör det? En av de saker man först förstod var att havsnivån kommer höjas. Den kommer ju höjas väldigt mycket om klimatförändringarna fortsätter – det är bara det att det tar lång tid och därför tar inte politikerna in det i sina kalkyler. Sedan har man börjat förstå att vi kan få värmeböljor som en dödlig effekt. Till följd av 2003 års värmebölja uppskattades 3 000 personer ha dött i Frankrike, främst äldre och sjuka i redan kritiskt tillstånd. I länder som Indien lever många miljoner människor precis på gränsen till det fysiologiskt möjliga. Ytterligare en grad eller två kan lätt vara droppen som får enorma hälsokonsekvenser. Det börjar se ut som att kraftigare orkaner också är en mekanism, för att inte tala om regn. I Houston i Texas föll över en meter regn på några dagar i samband med orkanen Harvey nyligen.
Sveriges noterade månadsrekord för nederbörd når inte ens upp till en halv meter. Översvämningar och jordskred som en följd av kraftiga regn leder redan nu till dödlighet, framför allt i områden med monsunsäsonger, och ökade regnmängder skulle både förvärra och sprida liknande problem.
Vi måste för övrigt förstå att det inte bara är klimatförändringar som leder till de katastrofer vi observerar. Det finns också flera andra faktorer. Både Texas och Floridas befolkningar har på kort tid vuxit mycket snabbt. Folk vill bo nära vattnet, skogar avverkas, våtmarker dikas ut, motorvägar och annan bebyggelse minskar markens infiltrationsförmåga. Houston har drabbats särskilt hårt. Houston är USAs fjärde största stad. De sätter en ära i att inte ha stadsplanering. De väljer istället frihet. Frihet från reglering och överhet.
Detta betyder att var och en kan bygga som man vill utan att tänka på kollektiva konsekvenser. Att satsa gemensamma resurser på att anpassa, att begränsa, rimmar illa med tanken på den ständigt expanderande staden och med amerikanska värden. Att det skulle göras med hänvisning till klimatförändringar känns än mer avlägset, i denna delstat som inhyser USAs största brunkolsproduktion. Resultatet lär bli fler svåra kombinationer av metervis med regn och massiv betongöken framöver. För Texas del är det lyckosamt att klimathotet är globalt – om Harvey inte lyckas väcka klimatopinionen i Texas har andra länder fortfarande möjlighet att vidta åtgärder som automatiskt skulle minska Houstons lokala risker.
