Men så här: Lopez och Affleck blev ett par strax efter millennieskiftet. De förlovade sig, men bröt sedan förlovningen. 2004 tog det slut. De träffade andra, båda skaffade barn.

Åren gjorde som de brukade: de gick. Plötsligt var det 2021 och Lopez och Affleck hittade tillbaka till varandra. Det är sådant som inte händer, tänkte jag då. Jag var övertygad om att det bara var rykten. 

Men sedan visade det sig vara sant och jag kom på mig själv med att bli genuint glad över att de – till slut – gifte sig. Osunt beteende, ja, men det handlade ju inte om Jennifer Lopez och Ben Affleck, två kändisar jag känner exakt noll för, utan om kärlek. 

Över 15 år efter uppbrottet blev de kära igen. Stormigt kära. Det var befriande att se två personer som älskade som om de var 20 fast de inte var 20. Jag fick starka ”invisible string”-vibbar, alltså känslan av att de är varandras själsfränder, att det alltid var menat att det var så här det skulle bli.

Så var det alltså inte. Tråden, osynlig eller inte, är avklippt. Det gjorde mig ledsen – och jag vet vad det är som smärtar.

Parets skilsmässa känns så sorglig för att den talar emot drömmen om äkta kärlek. Den säger att allt inte alls blir bra, utan att allt faktiskt kan skita sig till slut. Den säger att det aldrig är för sent att bli sårad. 

Det är inte bra för mig, en pragmatisk person som också råkar vara en obotlig romantiker. Kombinationen i sig är tärande: jag vill ha fakta och logik men jag vill också ha den svindlande, eldiga kärleken. Nu fick den pragmatiska sidan av mig väldigt mycket vatten på sin kvarn – av Hollywood. Drömfabriken, romantikens högborg. Vilket svek.

Jag har nog med oromantiska människor i min omgivning: de som sedan länge slutat älska sin partner men som stannar för barnens skull, eller för att de inte har någonstans att ta vägen. Och, förstås, de som aldrig orkade resa sig efter den första hjärtesorgen. Men också: de som helt enkelt inte har tid att vara kära.

Kanske är det hårt av mig att ge dem epitetet oromantiska, inser jag, för man är trots allt ganska mycket en produkt av sin tid. När jag tittar på den, vår tid, funderar jag på var kärleken får plats – och undrar om vi har fipplat bort den längs vägen. 

Varför skulle man ha energi till något så omvälvande som att älska någon när allt man orkar är att äta, jobba, sova?

Det är klart att man inte kan välja äkta kärlek om äkta kärlek innebär att riskera att bli hemlös eller att i bästa fall bo i en minimal lägenhet långt från barnens skola och kompisar. Och varför skulle man ha energi till något så omvälvande som att älska någon när allt man orkar är att äta, jobba, sova och eventuellt ta en dum promenad för sin dumma psykiska hälsas skull?

Nu tänkte du kanske att jag tappat det politiska helt, eller – beroende på hur du är lagd – att du slipper politiken den här gången. Självklart inte. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Vi behöver göra plats för det som människor behöver. Som kärlek. 

Vi behöver jobba mindre. Se till att folk har någonstans att bo. Ge människor känslan av att det ordnar sig. Hur kan politiker som oroar sig över tendenser att vänta med, eller avstå från, att skaffa barn inte fundera på sånt?

Det duger möjligen inte som färdigt politiskt förslag, men det finns ju andra som kan utforma sådana bättre än jag. Jag vill, just nu, bara skriva om kärlek. Och leta efter tecken på att man borde tro på den.