Läs också: Ledarbloggen: Swedbankkrisen accelererar
Det är onekligen en originell diktatur, där oppositionen vinner val. Och det är onekligen en originell regim, som erkänner sitt nederlag och lämnar sina platser. Det är dessutom en mycket generös diktator, som låter oppositionen få fler mandat än de fått röster.
Ja, om det inte räckte för Venezuela att hålla i genomsnitt 1,2 val om året borde detta val mana till eftertanke hos alla de som ropat diktatur. Kanske dags att tänka om?
Men istället skriker de triumferande: Ha! Högerns seger visar att socialismen inte fungerar!
Vilket, med samma logik, skulle innebära att kapitalismen dödförklaras varje gång ett högerparti förlorar ett val, för att plötsligt fungera när det kommer tillbaka.
I själva verket är det som hänt i Venezuela precis samma sak som oftast händer när det är kris i ett land. Den sittande regeringen förlorar makten. Och ett land som endast säljer en produkt får problem när den produkten plötsligt inte är värd något längre. Venezuela får 96 procent av sina intäkter från olja, och oljepriset har halverats bara på ett år. Från 111 dollar per fat är det nu nere på runt 40 dollar. Det råder överproduktion, av flera anledningar. USA har upptäckt fracking och Saudiarabien dumpar priserna för att kunna sälja i Asien trots kinesisk nedgång samt för att konkurrera ut den ryska råoljan, som har dominerat den europeiska marknaden. När sanktionerna mot Iran hävs kommer de också försöka ge sig in på marknaden, något Saudiarabien vill förhindra genom att göra det så oattraktivt som möjligt. I alla oljeländer skapar det låga priset nu politiska konflikter. Nigerias regering har bytts ut, Brasiliens statliga oljebolag skakas av en skandal och hundratusentals kräver Dilmas avgång.
Venezuela, som levt på att fördela intäkterna från oljan, får inte in dollar längre. Som följd kan de inte köpa lika mycket från utlandet, och då Venezuela är kraftigt importberoende vad gäller livsmedel och annat, växer köerna utanför butikerna. Enligt vissa beräkningar köar människor nu sju timmar i veckan.
Vi har alltså att göra med en klassisk kapitalistisk kris som får en socialistisk beklädnad. Kriser ser som bekant olika ut i olika system. I ett kapitalistiskt system är affärerna fulla med varor men tomma på folk. I ett socialistiskt system är affärerna fulla av folk men tomma på varor. I det förra fallet har människor inga pengar att köpa och som följd går företagen i konkurs, något vi ser i hela Sydeuropa. I det senare fallet har människor pengar och just därför tar varorna slut, vilket vi nu ser i Venezuela. I inget av fallen får människor det de vill ha.
För att inte krisen ska slå mot de fattiga har Maduros regering infört lagen om rättvisa priser, vilket innebär att affärer inte har rätt att ta ut vilka priser de vill för mat. Det här har i sin tur lett till att svarta börshajar köpt upp varor till låga priser för att sedan sälja dyrt eller smuggla till Colombia. På samma sätt har man tryckt pengar för att kompensera för bristande dollarintäkter, och så ökar inflationen. Till detta kommer korruptionen, som bitit sig fast, och våldet. Brottsligheten har länge varit hög i Venezuela, särskilt Caracas. Jag minns när jag var där i början av 2000-talet: folk jagade varandra med kniv på öppen gata och in på krogarna utan att någon höjde ett ögonbryn.
Nordeuropas främsta expert på Venezuela är norrmannen Eirik Vold, som forskar om landet för internationella fredforskningsinstitutet PRIO (Peace Research Institute Oslo) och som skrivit boken ”Hugo Chavez – Revansjen.” Han kallar det en venezolansk arvssynd som alla regeringar haft: tron att träden växer ända upp i himlen. Han säger att regeringen har tänkt kortsiktigt och inte tagit itu med korruption, och att det största problemet har varit att de inte ställt om ekonomin från oljeberoendet.
Nu ärver högern dessa problem, och inte heller de har några sådana planer. De omedelbara åtgärderna kommer att bli att se till att överklassen inte drabbas av krisen, föra över statliga tillgångar i deras händer, släppa prissättningen fri vilket gör att köerna förflyttas från affärer till soppkök. Sedan kommer de att försöka dra tillbaka alla sociala förändringar samt ordna en misstroendeomröstning mot Maduro.
Latinamerika är en kontinent där politiken framför allt styrs av en enda dimension: klass. Det finns inte religiösa, etniska eller intra-religiösa motsättningar som i Mellanöstern, inte heller regionala eller språkliga som i Spanien och Storbritannien. De etniska skillnaderna är också helt och hållet inlemmade i klassfrågan. Allt i latinamerikansk politik handlar om den stora massan fattiga mot några få rika. Det finns ingen neutral grund och i många länder ingen betydande medelklass. Det är just därför svenska medier aldrig lyckas skildra latinamerikansk politik korrekt, eftersom de aldrig nämner den absolut viktigaste faktorn, samtidigt som de så gott som alltid sympatiserar med överklassen. Samtidigt alltid dessa olika måttstockar: när kapitalismen har kris, då heter det att det är folkets eller den offentliga sektorns eller vem som helsts fel förutom systemet, men när socialismen har kris, då är det alltid ett systemfel.
Den venezolanska överklassens första drag var att göra statskupp mot Chavez. När det inte lyckades övergick de till sabotage. Innan valen såg kapitalisterna till att det inte fanns toapapper på två veckor för att skapa missnöje. De tvingade också sina arbetare att strejka och anklagade sedan regeringen för att agera strejkbrytare. När detta inte lyckades upptäckte den venezolanska högern mänskliga rättigheter. Från och med 2005 satsade de allt på att framställa sig som censurerade och förtryckta. De gick in i organisationer som Human Rights Watch, där den som utseddes till Latinamerikarepresentant hämtats från OAS, samt skapade egna.
Ett känt fall var när venezolanen Thor Halvarsen använde sig av sin norska bakgrund för att skapa ett ”Oslo Freedom Forum” som skulle spela på Norges fredsrykte för att driva den venezolanska överklassens sak. När norsk vänsterpress uppmärksammade att kuppmakare bjudits in för att tala, köpte Halvarsen resolut den norska vänstertidningen Ny Tid. På så sätt fick han en egen kanal att tala igenom och Norge fick en inblick i hur Venezuelas kapitalister ser på yttrandefrihet. Och så, naturligtvis, det gamla kortet: USA. I mars i år kallade Obama Venezuela för ett allvarligt hot mot USA:s säkerhet, och den som går igenom Wikileaks hittar mycket material om hur USA försökt underminera regeringen.
Men fortfarande fortsatte Venezuela att hålla fria och demokratiska val i en takt som inte liknade något annat land, och valobservatörerna hittade inget att klaga på. Även om det fanns mycket annat att vara missnöjd i Venezuela, så var det inte demokratin. Högerns räddning kom alltså i samma form som det som slutligen sänkte Sovjet: ett lågt oljepris.
