Det som föranleder frågan är att jag tillbringat sommaren med att läsa in mig på litteraturen om Thomas Quick. Mentalpatienten som har gjort sig själv och många andra berömda i två omgångar. I första vevan när han lurade hela rättsväsendet i Sverige och Norge att han var en seriemördare, och i andra vevan när han tog tillbaka allt.

Han valde sina tidpunkter väl: under åttiotalet var seriemördare inne i USA och en hel vetenskap byggdes upp runt dem, för att inte tala om otaliga filmer. Via Hannibal Lecter kom fenomenet hit.

Det enda som fattades i Sverige var en egen seriemördare och Thomas Quick erbjöd en. Genast förvandlades han från en nolla som bedömdes som så ointressant att han inte ens fick tid hos sjukhusets terapeut, till Säters megakändis. Ju fler makabra detaljer han kunde komma på, desto mer intressant blev han.

Själv hävdade han sig vara ett offer för kannibalistiska föräldrar vilket gav honom en nästan nobel inramning. Böcker skrevs om honom, teorier byggdes runt honom, han fick skriva på DN Debatt och flyttades till ett stort och fint rum på Säter.

Sen föll han i glömska. Då dök han upp i ny skepnad och berättade att han hittat på alltihop. Genast började nya böcker skrivas om honom, han fick plats på bokmässan, återigen i rollen som offer, men nu för rättsväsendet. Vilket, det måste sägas, också var i klang med samtiden.

Om hur det kunde bli såhär har mycket skrivits, men det som frapperade mig mest vid läsningen var: bortser vi inte alltför ofta från faran i kändisskapets lockelse? Trots att man vet att folk gör vad som helst för att bli kända, tror vi ofta att de enbart har andra motiv.

Utan möjligheten att bli känd hade förmodligen Thomas Quick aldrig blivit till, och inte heller de som gjorde karriär på honom. Lek med tanken på en helt anonymiserad värld. Man skulle inte publicera namn på brottslingar alls, utan det skulle stå ”person har erkänt.” Det skulle inte gå att bli känd på brott! Bort med alla karriärister från brottets bana, till exempel Breivik.

Tänk om man inte publicerade namn på musiker heller. Det skulle inte gå att bli känd på musik – alltså hade R Kelly aldrig kunnat få tag i sina offer. Ingen skulle nämligen veta vem som hade gjort musiken, den skulle spridas genom världen i sin egen rätt.

Musikerna skulle få ägna sig åt att göra musik, inget annat, utan den distraktion och destruktion som kändislivet innebär. Moby hade inte blivit alkoholist och narkoman. Det finns en fruktansvärt sorglig scen i hans självbiografi ”Then it all fell apart”: hans karriär börjar dala, han står i sin lyxvåning och har bjudit Madonna, Jay Z och hundratals andra på fest, men klockan elva har bara tio personer från hans crew anlänt och nu börjar till och med de gå hem. Moby tillbringar resten av kvällen ensam framför datorn, flaskor och droger runt omkring, frenetiskt sökande på sitt eget namn. Han har gått från fattigdom till världsberömmelse och nu klarar han inte att vara människa. Han kan inte längre göra musik för musikens skull, det enda han tänker på är hur han ska nå toppen igen.

Kändisskap distraherar de talangfulla och blåser upp medelmåttorna. Kändisskap får de elaka att plåga livet ur andra och de snälla att ta livet av sig. Möjligen är det samma med rikedom. Det finns människor som växer med kändisskap, men de är få.

Föreställ er att vi avskaffade kändisskapet helt. Inga namn på böcker, låtar eller uppfinningar. Inga influencers, inga skådespelare – ja, man skulle ju se dem, men det skulle inte stå deras namn någonstans. Inga namn eller nummer på fotbollströjorna, man fick själv gissa vem som var vem. Ingen kredd för något. Bara skapande för skapandets skull – och brödfödan. Jag vet, tanken är orimlig och ganska hemsk. Jag håller nog inte med den själv.

Men betänk då en annan sak: när du äter på restaurang, vet du vem som lagat maten? När du tar på dig ett par jeans, vet du vem som sytt dem? När du öppnar dörren till ditt hem, vet du namnet på den som tillverkat dörren? Ändå äter vi, klär oss, bor. Ändå lagas mat, kläder sys, hus byggs. Är inte detta arbetarklassens lott: att skapa i anonymitet?

Och är inte detta också fallet med den största skapelsen av alla? Vi vet inte ens vad den som skapat världen heter, och de som vet hävdar att det är förbjudet att uttala namnet eller visa bilder på skaparen; ändå njuter vi av världen i fullständig ovisshet.