Det är inte många som använder begreppet ”kulturimperialism” längre och jag tvivlar på att ens yttervänstern gör det. På sjuttiotalet var det vanligt bland i synnerhet maoister och jag minns att det då mest gjorde mig ledsen när det tog ifrån mig så många av mina amerikanska hjältar och hjältinnor inom framförallt rockmusiken. Och just antiamerikanismen är verkligen suspekt; den har konservativa, högerpolitiska rötter. Det europeiska ansågs finare än det ytligt amerikanska och en gång tjänade antiamerikanismen som en tankefigur riktad mot demokratiseringen.

Trots det borde begreppet kulturimperialism ropas tillbaka. Den amerikanska stormaktens inflytande har idag gått så långt och så djupt att vi inte tycks märka det längre. Vi är ett slags Homo Americanus. När jag i tv-tablån ser att det går en tysk-marockansk film blir jag lätt litet trött, jämfört med om Dödligt vapen 4 sänds igen. Den sistnämnda kan man fördriva tid med. Den förstnämnda måste man tänka och anstränga sig när man ser. Amerikansk populärkulturs makalösa segertåg över världen förklaras ibland med att USA rymde så många etniciteter. Filmmakare och tv-producenter var tvungna att hitta de berättarformler som gick hem hos alla de etniska grupperna. Den formeln, tillämpad på en jättelik hemmamarknad, visade sig fungera också globalt. Och nu är vi uppfostrade med den: När jag ser en fransk film måste jag, omedvetet – trots att jag är hygglig på franska – översätta den ett varv i min hjärna innan den landar i min varseblivning. Dödligt vapen 4 förstår jag direkt. Jag har förförståelsen.

Det räcker med att zappa bland ett tjugotal tv-kanaler en kväll för att konstatera att vi i huvudsak har amerikansk tv i Sverige. I själva verket pågår det en enorm hjärnvätt och kulturvänstern protesterar heller inte eftersom den alltid hittar ett par, tre riktigt progressiva och bra amerikanska serier som kan hyllas. Men vi behöver ett begrepp för att förstå vad amerikansk kulturimperialism gör med oss. Ett barn borde kunna se att ett av de mest militariserade länderna idag, med den starkaste patriotiska kulturen, är USA. En besökare från Mars skulle knappast se någon större skillnad mellan den patriotiska kultur som odlas i Ryssland och den som odlas i USA. Men vi ser det inte.

Än värre är att kulturimperialismen tränger in i nyhetsvärderingen – och kan göra det för att publikens medvetanden är strukturerade för det. För en tid sedan flög ett främmande flygplan in över svenskt luftrum och trots varningar flög det vidare. Incidenten slogs upp i svenska medier och det fanns en förväntan om att planet skulle vara ryskt. Men det var ett amerikanskt spionplan, varvid nyheten slocknade. Hade det varit ryskt hade någon extra miljard kronor redan anslagits till flygvapnet.

Nyligen berättade Ekot att Ukrainas regering håller sig med en nazistiskt influerad bataljon i kampen mot de pro-ryska separatisterna där svenskar ingår. Varför dog den nyheten snabbt? För att den inte stämde med den i grunden amerikanska nyhetsagendan kring konflikten. (Här tvingas jag genast foga in att jag avskyr Putin och att Ukrainas vedertagna gränser bör gälla.) När Edward Snowden släpper material som visar att NSA systematiskt avlyssnat världens ledare reagerar somliga av dem, till exempel Merkel och flera latinamerikanska ledare, men inga ledande svenska politiker. President Obama besökte Sverige förra året, alla älskade honom, och det var inte tal om att ställa frågor om de brott mot krigslagarna som äger rum när drönare bombar oskyldiga till döds. Och trots att de flesta inser att Israels övergrepp mot palestinierna i det pågående Gazakriget aldrig skulle vara möjligt utan USA:s tysta medgivande – USA har makten att tvinga Israel till en annan politik – påpekas det aldrig med kraft i den politiska debatten.

Amerikaniseringen av Sverige har en lång historia. Mot slutet av artonhundratalet rådde Amerikafeber i Sverige. Till slut hade över en miljon människor lämnat det befästa fattighuset för att söka lyckan på andra sidan Atlanten. Vår bild av emigrationen är att det gick bra för ”oss” och ”vi” var exemplariska invandrare. Vi tror att Karl-Oskar och Kristina var de typiska utvandrarna. Det var de inte. Svenskar hamnade ofta i fattigdom i de stora industristäderna och hade ofta dåligt rykte. När Joe Hill anklagades för mord menade han att det berodde på att han var fackligt aktiv – och dessutom svensk, en lågt värderad grupp.

USA byggdes på ett folkmord på ursprungsbefolkningen och länge på slavhandel. Det vet alla. Men det är som att det aldrig ses som en del av den amerikanska historien. Studerar man amerikansk historia kring år 1900 är det ett slags kapitalistisk halvdiktatur som avtecknar sig med ständiga och svåra förföljelser av fackföreningar och socialistiska rörelser. Kulmen på dessa förföljelser nås med The Red Scare kring 1920. Hur många radikala svenskar har deporterats från USA? Sannolikt hundratals. Men de där brotten i amerikansk historia utgör enorma hål i svenska Amerikabilden.

Kan Sverige av-amerikaniseras? Troligen inte förrän USA:s världsmakt minskar dramatiskt och Dödligt vapen 4 har sänts några hundra gånger till i svensk tv.