”Äldreomsorgen har en speciell plats i mitt hjärta. Min mamma jobbade som hemsamarit, och åkte runt på moped bland de äldre i bygden som fortfarande bodde hemma. Hon använde en skoteroverall på vintrarna – den norrländska kylan kunde inte hålla henne tillbaka.”
Gud vad jag gillar det där. Politiska ledare som talar om sin egen erfarenhet av klassamhälle är lika sällsynt i västvärlden som vissa utrotningshotade fåglar. Nästan hela den politiska debatten så som den hörs i exempelvis P1 eller SvT är en medelklass- eller övremedelklassdebatt. Klassrösterna hänvisas till Ring P1.
Socialdemokratin väljer alltså att ta strid för Den svenska modellen och man gör det som ett svar på de krav på lönesänkningar som arbetsgivarorganisationer och borgerliga politiker fört fram under en tid. Det är bra. Men den stora frågan förblir: Kan socialdemokratin resa sig igen? Mitt svar på den frågan är i grunden ett Nej. Jag tror att detta parti aldrig mer kommer att bli ett parti som kan fånga mer än maximalt kanske 30 procent av väljarna – och förmodligen långt därunder. Socialdemokratin utgjorde 1900-talets stora politiska och sociala innovation: Systemkritiska idéer kombinerades med reformistisk praktik och hela den spännvidden kunde härbärgeras inom ramen för en stor och myllrande social rörelse. Den sociala basen utgjordes av den industriarbetarklass som växte i numerär under det förra seklet ända fram till runt 1970. 2 000 industriarbetare på ett litet fabriksområde var lättare att organisera än låt oss säga 2 000 tjänstearbetare spridda på 200 eller 300 småföretag. Det var en känsla i detta också. Jag minns när jag jobbade som traversförare på SKF i Stockholm. Gnistor av smält järn lyste upp fabrikshallen och om företagsledningens tjänstemän visade sig därnere på golvet såg de lätt skräckslagna ut. Det var bilden av arbetarmakt.
Det som är så slående idag när Stefan Löfven hårt lanserar begreppet Den svenska modellen är att uttrycket nästan helt saknar retorisk kraft. Få 20-åringar, eller ens 40-åringar, har nog en aning om vad det betyder. Historiskt lyckades socialdemokratin lansera ett par, tre starka retoriska figurer: Först Folkhemmet, därefter Det starka samhället (och demokratisk socialism) och på 90-talet seglade en ny stark tankefigur oväntat upp: Det gröna folkhemmet. Folkhemmet kom med handfasta reformer, från barnbidrag till social bostadspolitik. Det starka samhället innebar att en ny marknadsbefriad sektor, den offentliga, byggdes upp. Den omfattade till slut 40 procent av ekonomin. Ett slags socialism. Men det gröna folkhemmet dog däremot snabbt bort och sedan dess har intet nytt kommit.
Den svenska modellen rymmer naturligtvis en massa viktiga saker som arbetarrörelsen och vänstern alltid måste stå för: Fackets makt över lönerna och en välfärd som fungerar. Men det är skrämmande tydligt att Den svenska modellen är en tankefigur som helt saknar systemkritiska horisonter. I den modellen ligger också ett förlamande påbud om klassamarbete till nästan varje pris – i en tid när det som saknas i politiken är konflikter längs höger-vänsterskalan.
Att racka ner på S är naturligtvis det enklaste av allt, inte bara för högern utan också för vänstern. Men under sin tid som statsminister har Stefan Löfven trots allt sjösatt en hel del bra reformer och vi borde glädja oss mer åt att skattesänkareran nu är över: Det är smått historiskt. Men det räcker ju inte.
Jag tror att den progressiva politiska framtiden aldrig mer kommer att ligga i att ett enskilt parti sätter agendan. Framtiden ligger i olika rödgröna konstellationer. Ta bara det oerhörda faktum att EU:s största land, Tyskland, skulle kunna haft ett rödgrönt styre om de olika rödgröna partierna bara lärt sig att tala med varandra! Framförallt ligger framtiden i att de olika röda och gröna partierna, och de olika sociala rörelser som de har band till, i en gemensam debatt vecklar ut nya idéer inför framtiden, som en gemensam rymd över de tre partierna. För mig är det en gåta att miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna inte sätter i system att mötas oftare på gräsrotsnivå, i grundorganisationer, på distriktskonferenser och seminarier och så vidare. Medlemmarna i de där partierna och en rad sociala rörelser (från Fältbiologerna över LO och TCO till företagarföreningar) har något viktigt att säga varandra och jag tror att det är i mötet mellan dem som något nytt kan utvecklas. Partierna är kvar, men en både systemkritisk horisont och en praktisk attityd kan då födas som gemensamt omger partierna.
Stefan Löfven behöver hjälp. Men det behöver också Åsa Romson, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt.
