När den bortröstade och vilsna alliansen planerar sin egen uppståndelse, har vi en ny migrationspolitik att vänta. Konturerna börjar skönjas. Skuldbeläggande av människor. Jaha, du har inte skaffat dig ett jobb trots att du har varit snart tre år i Sverige? Skynda, skynda – annars riskerar du returbiljett. Villkorande av trygghet. Villkorande av återförening med saknade familjer. Givetvis språkkrav, denna folkpartistiska favorit sedan 00-talets begynnelse.

Nu är det bara Centerpartiet som håller emot. Plötsligt händer det: Annie Lööf har blivit förnuftets röst. Den enda av borgerlighetens partiledare som inte snuddar vid Sverigedemokraternas negativa perspektiv, att människor som söker sig till Sverige hotar samhällsekonomin – genom att vilja utnyttja vår välfärd – och saknar egen drivkraft till såväl sysselsättning som integration.

Självfallet handlar borgerlighetens sprint mot mest kontrollerande migrationspolitik om annat än att dess företrädare tror sig ha hittat ett optimalt verktyg att behålla ”generös” mottagning och samtidigt bryta utanförskap.

Nu pågår en dragkamp med Sverigedemokraterna om väljare. 29 procent av dem som röstade SD i höstas röstade på Moderaterna 2010. Anna Kinberg Batra saknar dem. Speciellt eftersom hon internt möter ett växande motstånd, som hellre skulle se en anpassning till det ”parlamentariska läget” – alltså att sluta frysa ut SD – än en Decemberöverenskommelse.

Konsekvensen känner vi igen från andra europeiska länder. Rasistisk högerpopulism bekräftas. Inte i allt. Men i föreställningen att migranten urholkar samhället, att hen tar mer än hen ger.

Hur mycket invandring tål Sverige?

Frågan är en anklagelse, och denna anklagelse blir röksignalen som svävar över borgerlighetens utspel efter valet, en diskret viskning till alla främlingsrädda och/eller öppet rasistiska väljare: Vi ser er, vi anpassar oss.

Jag satt förra veckan i Studio Ett och diskuterade alliansens migrationspolitiska glidning med Alice Teodorescu, chef för ledarredaktionen på Göteborgs-Posten. Hon sa:

”Vi står för en väldigt stor utmaning och den samhällskonstruktion som vi har i Sverige är oförenlig med en globaliserad värld med många människor som är på flykt. Vi står inför ett vägval och det tycker jag det är viktigt att man är ärlig med. Vill man fortsätta med en generös migration, då måste man vara beredd att förändra den modell som vi har.”

Hur ofta hamnar vi inte just där? Som att migrationspolitik vore två kranar politiken reglerar tills temperaturen motsvarar majoritetens önskemål. En för antal som släpps in. En för hur de ska bli produktiva medborgare. Om många kommer, ja, då måste piska komplettera morot.

Det är en debatt som betydligt fler än SD medverkat till att polarisera. Idag saknar den nästan helt nyanser – och definitivt visioner.

Vad händer om ett land öppnar sina gränser? Alltså att människor kan röra sig fritt. Det är befriande att läsa Philippe Legrain i New York Times (6/5). Han var 2011–2014 ekonomisk rådgivare till EU-kommissionen och argumenterar konkret mot skrämselpropagandan.

Som att 100 miljoner människor från EU:s senaste, fattigare medlemsländer inte vallfärdat till rikare medlemsländer. Som att Rumänien inte tömts på rumäner som vallfärdat till Sverige, trots att vi här har åtta gånger höger medelinkomst. 96 miljoner har valt att inte migrera det senaste decenniet. Bara fyra procent har valt att migrera. Skulle fyra procent vara systemhotande?

Legrain ger exempel på ett svängdörrsfenomen, att den dörr som hålls öppen ger människor möjlighet att också återvända. USA kontrollerade knappt gränsen mot Mexiko förrän 1950-talet. Många mexikaner reste in i grannlandet för att arbeta, men sedan återvände de hem. Ingen behövde leva som papperslös. Legrain berättar om Spanien som inte införde kontroll av migranter från Nordafrika förrän på 1990-talet. Skadade det Spanien? Nej.

Det är en idé som avfärdas som utopisk. Men den skulle syresätta debatten. Och kanske rädda välfärden som vi känner den.

Legrain listar statistik: EU tappar utan migration arbetsför befolkning, från 336 miljoner 2010 till 300 miljoner 2030. Samtidigt ökar befolkningen över 65 år, från 87 miljoner till 123 miljoner.

EU behöver migration. Det är ekonomiskt nödvändigt. Som en bonus slipper tusentals och åter tusentals drunkna längs de murar som varken är mer eller mindre än fysiska representationer av unionens ologiska självskadebeteende.

Dagens ETC tog härom månaden fram en särskild bilaga (ladda hem den här) om invandring, om att människors rörelse mellan länder är något att välkomna snarare än att motarbeta. Ett försök att lösgöra debatten.

Tänk tanken.

Öppna gränser. Inte stängda.

Tänk om den visionen var levande hos sju svenska partier som inte har rasism som ledstjärna för sin migrationspolitik.

Vart skulle det leda oss?