Så vad gör Anders Ferbe av den här jättechansen att påverka och förnya Sveriges mäktigaste fackförening?

Inget alls.

Det enda han passionerat slåss för är att 30 år gammal teknik ska räddas och få fortsätta i Sverige. Han lägger sin – fackförbundets – politiska kraft på den där gamla tekniken där man kokar vatten med atomkraft och han gör det i samarbete med de mest konservativa delarna av det svenska näringslivet. De som inte vill ha någon förändring alls av någonting.

För de flesta utomstående är det här obegripligt. Elpriset i Sverige har rasat på grund av minskad elkonsumtion (energisparande) och ökad förnybar produktion. Då slåss Anders Ferbe för att kärnkraft ska subventioneras för att kunna överleva. Och han arbetar för att mindre vindel (och ingen solel) ska sättas upp. Han vill dessutom att vi ska investera mer i ny kärnkraft och förlänga de verk som de svenska elbolagen äger.

Problemet för Anders Ferbe är att det är lagligt att bygga kärnkraft och förbättra den i Sverige. Att ingen vill göra det beror på att det är olönsamt.

Sverige är det land i världen där vi har mest förnybar elproduktion, dessutom en sådan som kan lagra kraft i månader: vattenkraften. Skulle vi någon gång i framtiden få balansproblem i elnäten har vi världens bästa biokraft att ta till i skogen.

Ändå vill Anders Ferbe storsatsa på ny kärnkraft, ja, han vill att staten ska göra det möjligt och lönsamt nu när utvecklingen gjort det olönsamt.

Det här är ju svårförklarat för alla, så för att klara argumentationen använder Anders Ferbe Tyskland som argument. Eftersom väldigt få svenskar kan något om Tyskland skriver han i Dagens Nyheter (7/6) en serie punkter som är antingen direkt felaktiga eller bara slarviga.

Han påstår nämligen att nedlagd kärnkraft i Tyskland skapat ökade utsläpp. Det här är en lögn, tysk smutsig elproduktion har gått från gas till kol. Inte från kärnkraft till kol. Det beror på att USA:s frackningshysteri skapat ett överskott av kol som USA sålt billigt till Europa. Kolpriset är lågt och då bränner smutsiga elbolag kol istället för dyrare gas.

Det här vet naturligtvis Anders Ferbe.

Han vet också att förnybar energiproduktion, framför allt sol och vind, i Tyskland ökat så kraftigt att den idag utgör mer än 25 procent av elproduktionen. Målet är att den ska vara 40 procent 2020. Det här ersätter all framtida nedlagd kärnkraft och den hotar kolkraften genom att den pressar priserna nedåt.

Han skriver att Tyskland har bland de högsta elpriserna i Europa men han glömmer skriva att de sänkts, trots storsatsningen på förnybart.

Och han glömmer berätta att Energiwende har stort stöd av såväl allmänhet som industri i Tyskland.

Det finns en enkel anledning.

Investeringarna och omställningen har hittills skapat 350 000 nya jobb i Tyskland. Till saken hör att det handlar om bra, välbetalda jobb som kräver välutbildad arbetskraft.

I Sverige har tvärtom jobben inom energisektorn bara minskat, och de fortsätter minska. Anders Ferbes inställning är att subventionerad kärnkraftsel ska rädda jobb inom andra sektorer medan energibranschen ska missa omställningsrevolutionen. För självklart utvecklas ingen industri om inte en nation själv bygger om. IF Metall slåss i praktiken hårt för att Sverige inte ska vara med i energiomställningen runt jorden, i motsats till tysk industri som idag förvandlats till en av världens största exportörer av ren elproduktion (i närkamp med Kina).

Anders Ferbe tror kanske att det finns en framtid för svensk ingenjörstung industri att satsa på kärnkraft när hela världen ropar på förnybart. Hur många år efter en utveckling får man vara som ledare?

Det skapas inga nya jobb och inga nya produkter om ett samhälle inte förändrar sig och funderar på vad som finns på andra sidan den där backen man ser framför sig. Fackföreningar är ovanligt bra på att titta ner på fötterna istället för framåt. Men det måste ju inte vara så.

Tyska metallfacket har en motsatt inställning jämfört med Anders Ferbe. Man stöder Energiwende just för att det skapar jobb, kan klara klimatmålen men också för att förnybar elproduktion alltid blir mer lokal elproduktion. Man ”får behålla industriprocessen i Tyskland”, det vill säga tyska företag lär sig nytt och kan klara sig även framöver. Och det man lär och utvecklar blir export.

När detta skrivs står sju av tio svenska kärnkraftverk stilla. Samtidigt är elpriset rekordlågt. Ändå har Anders Ferbe mage att kalla kärnkraften för ”planerad elproduktion” som ska vara trygg i motsatts till förnybar som ska vara nyckfull. Men om det är något vi vet i förväg så är det om solen skiner eller vinden blåser imorgon.

Däremot vet ingen, inte ens Anders Ferbe, när Ringhals måste snabbstoppas.

Kärnkraften har länge varit en politisk mara för de svenska partierna. Svenska folket röstade för länge sedan för att den skulle avvecklas, fackens ledningar har i årtionden kämpat emot. Nu dör kärnkraften av ålder och stenhård ekonomisk logik. Samtidigt ger världens största fussionsreaktor Anders Ferbe och alla oss andra mer energi än vi någonsin kommer behöva. Svensk forskning runt solenergi och lagring är rätt fantastisk, men allt vi forskar fram kommer köpas upp av kinesiska och tyska företag eftersom svenskt kapital inte tror på det där. Man hoppas att staten ska bygga ny kärnkraft så att man kan producera billigt papper och stål även om 30 år.

Och Anders Ferbe hejar på.

Han ser framtiden med 1960-talets glasögon där ingenjörstidningarna skrev om flygande bilar och atomspisar som en självklar vardag.

Det är lite roande om det inte vore för alla jobb som går oss förbi.