Att riksdagsvalet inte blev en lika stor succé borde kanske ha skickat varningssignaler även internt.

Miljöpartiets roll och styrka opinionsmässigt har varit att man inte varit som ”de andra”. Även om man lagt konkreta förslag har man också hela tiden försökt diskutera utifrån ett större sammanhang som är djupt kritiskt mot utvecklingen i samhället. MP borde självklart vara den stora klimatomställningsrösten i Sverige.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men så har det inte blivit.

I takt med att systemkritiken blivit alltmer erkänd – väldigt få förnekar klimathotet i dag – har partiets trovärdighet dalat.

Att å ena sidan poängtera de enorma insatser som måste göras och å andra sidan börja låta som alliansens gamla ministrar när man försöker sälja in svek vad gäller Vattenfalls kol, med ”köpta utsläppsrätter” som partiet länge vetat är verkningslösa, skapar mest förnedring. På samma sätt klingade MP:s officiella jubel över Parisöverenskommelsen illa med de behov som klimatpolitiken står inför.

Plötsligt skulle det som tidigare var uppenbart otillräckligt nu kallas en seger. Trovärdigheten i klimatfrågan handlar inte om hur oskickligt eller skickligt man klarar att förhandla med S. Trovärdigheten handlar om att konsekvent erkänna hur lite vi lyckats göra och lika envetet stödja alla folkliga försök att få igång en förändring.

Det är här MP:s dilemma sitter i dag. Det är ett parti utan rörelse. När Göran Persson – liksom andra – gick ut och förklarade hur fel det var av MP att lova stoppad förbifart, nedlagt Bromma, stoppad utförsäljning av Vattenfalls kol etcetera så handlade det om en syn på politik som betyder status quo, ingen förändring. Politiken i Göran Perssons huvud är enbart förvaltning och en maktförskjutning inom bestämda ramar. Mycket lite kan göras eftersom politiken hanteras som ett yrke, inte som en folklig kraft.

Men för ett parti som ska förändra något på djupet, som vill ändra den förstörelse som vår ekonomi i dag skapar genom klimatkrisen, så är det tvärtom viktigt att strida för konkreta saker som kan stödja folklig kamp. Partier som vill förändra riktar sig till rörelser, små eller stora. De är en del i rörelser och vill förändra politikens möjligheter – inte vara slav under dess begränsningar.

MP:s ledning har valt att vara ”ansvarsfulla” på så sätt att man lägger sig inför S-krav och inför riksdagsmajoritetens vilja. Det som inte stöds av andra blir inte värt att kämpa för. Det är en tjänstemannasyn på uppdraget.

Behöver Sverige ett sådant parti? Det finns redan borgerliga miljökrafter i alliansen som ständigt ger vika för ”det nödvändiga”. När MP gör samma sak blir det svårt att se hur partiet skiljer sig från Centerpartiet.

Och när Gustav Fridolin i inlägg försöker skapa en roll för partiet som bekämpare av ”populism” så är det mer katederundervisning än folkrörelse man hamnat i.

Att tro att ministerposterna ger röster och styrka de kommande åren är väldigt naivt.

För vad ska MP kunna få igenom när man misslyckats med allt hittills?

Men har partiet svikit allt?

Det finns ett område där MP ännu inte lagt sig på motståndarnas sida: feminismen. Kanske blir det denna fråga som kan rädda partiet kvar över fyraprocentsspärren genom ett valtekniskt samarbete med Fi?

Två procent är väldigt mycket för ett parti på väg att åka ur riksdagen.