Det är inte heller svårt att förstå att inflation drabbar ekonomiskt svaga hushåll som en smocka. Hur ska pengarna räcka? Det gör de ju inte. Det är alltså inte konstigt att politiker talar om vikten av inflationsbekämpning. 

Men att svara på frågan varför inflation uppstår och vad som driver den är knepigare. Riksbanken försöker få det att låta enkelt på sin hemsida där de pekar på tre faktorer: Efterfrågan, kostnader och förväntningar. Men alla som följt sin samtid vet att det inte är riktigt så enkelt. Hög efterfrågan leder inte automatiskt till inflation, inte heller ökade kostnader på vissa varor. Ofta är det först i efterhand vi kan se vad som fått inflation att uppstå i ett specifikt land under en specifik tid. I vår nutid är det påtagligt att Putins fullskaliga invasion av Ukraina och efterföljande varubrist och höga energipriser är en viktig faktor.

Betyder det att inflationen bekämpas med räntehöjningar, återhållsamma löneökningar och att sparka lärare i våra skolor? 

Det kan vi inte veta (även om min gissning är: nej). Däremot kan vi titta på vår omvärld och vår historia och analysera vad som tidigare varit inflationsdrivande. Jag hittar inte något exempel där statens, kommuners och regioners satsningar på välfärd har bedömts vara inflationsdrivande. Inte heller hittar jag exempel på att räntan spelar särskilt stor roll för inflationen. I själva verket har det ju varit vanligare att företag ökar sina investeringar och lån i tider med hög ränta och minskar dem i tider av låg ränta. Efterfrågan i ekonomin har visat sig vara viktigare för investeringsviljan än ränteläget. Tror du mig inte? Hade låga räntor automatiskt ökat investeringsviljan, så hade ju eurozonen varit en enda stor investeringsfest det senaste decenniet, innan kriget. Då var ju räntan superlåg. Så vad hände? Snarare det motsatta, massarbetslöshet och en ovilja att göra nödvändiga klimatinvesteringar.

Därför är det hisnande att finansministern hänvisar till inflationsbekämpning i sin vägran att ge kommuner och regioner de pengar som behövs för att upprätthålla verksamheten.

I Stockholm är situationen så alarmerande att skolpengen inte ens täcker hälften av de ökade kostnaderna, enligt lärarfacket. I detta nu tvingas fler än 20 skolor i kommunen att göra sig av med personal.

Situationen är inte på något sätt unik för huvudstaden. Regioner och kommuner vittnar om en svår ekonomisk situation och kräver att staten skjuter till pengar för både vård och skola. Sveriges kommuner och regioner kräver 18 miljarder mer. Lärarfacket kräver 12 miljarder extra bara till skolan. Så vad svarar regeringen? 

Ett svar hade kunnat vara: Självklart! Pengar har vi inte brist på – däremot har vi brist på personal. Så när det finns kompetent personal ska vi göra allt vi kan för att åstadkomma en bra arbetsmiljö och behålla människorna som bygger landet.

Men så låter det inte. Istället säger finansminister Elisabeth Svantesson att det inte är en bra idé att öka statsbidragen eftersom det skulle driva på inflationen.

I praktiken tror alltså Svantesson att längre vårdköer, större skolklasser och personal som går på knäna – kanske till slut säger upp sig, eller blir uppsagda – bekämpar inflationen. Och det mest häpnadsväckande i debatten är att hon inte förklarar sig. Passivt lutar hon sig mot en nyliberal ekonomisk skola som tror att inflation drivs av att för mycket pengar spenderas och att räntehöjningar och svångrem för utgifter är en given medicin.

Det vi måste fråga oss är: Blir prischocker lättare att hantera om vi drar in på vård, skola och omsorg och gör fler arbetslösa? Mitt svar är nej. Betydligt smartare är att göra sig oberoende av fossila bränslen, utveckla välfärden och i förlängningen samtidigt agera förebyggande mot gängkriminaliteten.