Jag tror de flesta har skrattat till någon gång åt det där förvånade ”Va?” som formligen skriks ut av människor som får höra att det växer mer och planteras mer än någonsin i de svenska skogarna. När de också får höra att det går att få fram en massa klimatsmarta saker ur skogsavverkningen blir vi än mer tröstade.

Svenska skogen, här växer framtiden – det är temat. Bakom kampanjen står LRF skogsägarna, Skogsindustrierna, Bergvik Skog och (statliga!) Sveaskog. Varje år planteras 380 miljoner träd, ropas det ut i tv-reklamen och de som hör det blir så glada att de skriker ut sin förvåning. De här kampanjerna från industrin slår ju faktiskt alla rekord i skönmålning av det som realiteten pågår i de svenska skogarna – kalhyggen, markberedning, plantering av monokulturer. Det växer mer än vad det gjort på hundra år i de svenska skogarna slås det fast och – då tar man alltså det svenska tjugotalet som utgångspunkt när läget i skogen var förtvivlat efter århundraden av skador efter den väldiga timmerfront som rullat genom landet för att ge bränsle åt den industriella revolutionen.

Att det finns många träd säger naturligtvis heller ingenting om vilket slags ekosystem dessa träd ingår i. Varje kalhuggning, varje slutavverkning innebär i princip att det forna ekosystemet så att säga stängs ner, sladden dras ur. Och inte bara det: efter kalhuggningen kommer markberedarna som ofta lämnar söndertrasade ytor efter sig när förnan bryts upp för att man ska komma åt mineraljorden under. Marken slits sönder, stigar försvinner och säkerligen också ofta kulturlämningar från gammal tid. När man går över dessa söndertrasade hyggen är det ofta bara tack vare hundens spårsinne som de gamla stigarna går att följa. Enorma ytor markbereds varje år – 160 000 hektar – och kritiken mot det har nu till och med fått Skogsstyrelsen att påbörja undersökningar av hur det görs.

Kalhyggen som återplanteras kommer att bestå av plantor, oftast från samma moderträd, av samma ålder. Det är detta som kallas virkesåkrar. Den biologiska mångfalden minskar drastiskt och alltfler arter rödlistas – det vill säga hotas till sin existens. Den kampanj som industrin driver är påkostad, de har gott om pengar till skillnad från naturvårdsintressena. Men det är sällan man sett en så extremt vilseledande och fullständigt selektiv kampanj. Att statliga Sveaskog tillåts delta i propagandasatsningen är i sig en skandal. Men man känner det: skogs-industrin har inte längre några motståndare och kritiker att frukta. Industrin vet att de har de flesta politiska partier med sig när det gäller att få exploatera skogen ännu mer, avverka ännu mer (och få EU att godkänna mer exploatering) och möter knappast något motstånd därifrån utom från enstaka miljö- och vänsterpartister.

Industrin vet också att så pass få människor idag ens vistas ute i skogarna att risken för att drabbas av folkstormar är ganska liten. När skogsbruket kom under livlig debatt på sjuttiotalet var landsbygden mer befolkad, fler ögon rörde sig i markerna och färre svenskar var rädda för skogen (vilket ganska många faktiskt är idag). Andelen skyddad skog i Sverige är mycket liten, bara några procent, och läget är i grunden inte mycket bättre än i exempelvis Bolsonaros Brasilien.

I boken ”Skogslandskap farväl” där sexton miljökämpar medverkar, skildrades häromåret läget i Dalarna: ”En beskrivning av skogen i Dalarna idag är egentligen ganska enkel. Förutom några procent skyddad naturskog är det söndertrasade eländiga landskap med hyggen, skogsbilvägar, ungskogar, diken, alltför ofta sönderkörda marker och röjda eller gallrade plantager. Ett industrilandskap med industriskog.”

Skogsindustrin har makt. Men att de hela tiden anser sig vara tvungna att bedriva den här typen av desinformationskampanjer säger också något: industrin vet att folk i gemen, när de får chansen att tänka till om läget, oroar sig djupt för hur det ska gå med den biologiska mångfalden. När SOM-institutet gör sina årliga undersökningar om vad folk allra mest oroar sig för så hamnar alltid oron för klimatkris, miljöförstöring och utrotning av växt- och djurriket bland de fem högsta orosmomenten.

Insiktens klockor tickar hos folk och jag tror att skogsindustrin hör det och därför tvingas lägga ner så mycket pengar på sina kampanjer som egentligen är ren och skär antiskogspropaganda.