Moralist är, liksom manshatare, ett tillmäle som förföljt feminister sedan den moderna feminismens genombrott. Tänk karikatyrteckningarna föreställande fula och frigida rösträttskvinnor. Idag återkommer avståndstagande från moralism brett – i diskussioner om allt från flygskam, köttätande, rökning, till sexuella praktiker och surrogatmödraskap.

Moralist eller moralpolis är den som lägger sig i saker den inte har med att göra. Frihet är ett starkt laddat värdeord, men tillskrivs som bekant radikalt olika konkret innehåll för olika människor. Vem vill inte ha frihet? Min frihet kan bli din ofrihet, så hur navigerar vi mellan ytterligheter och finner en sansad och etiskt försvarbar position?

Till att börja med tror jag att vi behöver bli mindre tvärsäkra och mer ärliga med att det inte är lätt. Vi riskerar hela tiden att trampa snett, men då måste vi kunna göra om och göra rätt.

Vad är möjligt att samtycka till? Kan en kvinna frivilligt och utan att ta skada bära ett barn åt någon annan? Är det möjligt att ha sex mot ersättning utan att uppleva sig exploaterad? Mitt svar i båda fallen är ja, ändå vill jag varken tillåta surrogatmödraskap eller sexköp. I båda fallen vet vi att risken för exploatering är stor, och kan se att den industri som erbjuder dessa tjänster gör stor skada och medför andra problem, utöver lidandet och riskerna för de direkt inblandade.

Lena Gunnarsson skrev klokt i Flamman 2009:

"…även om det finns en sanning i att kvinnor knappast tjänats av att deras sexualitet gjorts överdrivet helig, så tror jag inte det går att avfärda allt detta som sociala konstruktioner. Det är ett grundläggande faktum att sexualiteten potentiellt är något av det bästa livet har att ge, och det är därför missbruket av den är en stöld större än någon annan. Och om detta gör mig till moralist så är jag väl det då."

Det enda surrogatarrangemang som jag menar kan anses uppfylla godtagbara etiska krav ur både barn- och föräldraperspektiv är ett där barnet ges möjlighet till kontakt med surrogatmamman, att hon har rätt till abort på samma villkor som andra och även rätt till vårdnad, tillsammans med de tilltänkta föräldrarna, om hon så önskar.

Med det upphör arrangemanget dock att vara ett surrogatarrangemang. Att det blir möjligt att vara fler vårdnadshavare om samma barn skulle underlätta för många regnbågsfamiljer, men också för andra.

I samtiden märks en auktoritär och repressiv trend, med alltfler kriminaliseringar av klandervärt beteende, straffskärpningar och begränsningar. I en del fall rimliga, och inom vissa områden behöver vi gå längre, som vad gäller att hålla de värsta förorenarna och skövlarna ansvariga. Med sitt besinningslösa skövlande av Amazonas borde Bolsonaro åtalas för brott mot mänskligheten, som Andreas Gustavsson lyfte i en tidigare ledare.

Det gäller dock att hålla de auktoritära impulserna i schack, och inte låta dem styra som svar på alla samhällsproblem. Framförallt kräver en etiskt hållbar position att vi är lika inför lagen, att repressionen inte används selektivt. Ett exempel på selektiv repression är Moderaternas förslag om att förbjuda moralpoliser, uttalat för att stävja kvinnoförtryck i just förorten.

Kan en trettonåring samtycka till sex med vuxna? Centerpartiets ungdomsförbund menar så, och har därför beslutat att verka för en sänkning av åldersgränsen när det för vuxna är tillåtet att ha sex med barn utan att riskera åtal för våldtäkt mot barn, från nuvarande 15 till 13 år.

Nu brukar partiernas ungdomsförbund komma med en del kontroversiella förslag som aldrig blir verklighet, men efter Metoo och all kunskap om sexuellt våld och exploatering och de spår de sätter hos barn är det ändå ett märkligt magstarkt förslag. Gör den åsikten mig till moralist är jag gärna det.