Till och med Brasilien var med bland undertecknarna. Den väldiga regnskogen Amazonas är på väg att bli en utsläppskälla istället för en kolsänka, vilket en forskarrapport som släpptes på Glasgowmötets allra sista dag varnade för. Rapporten föreslog ett förbud för all avskogning i södra Amazonas.

Det lät bra och det är bra att ett dokument produceras på ett klimatoppmöte som pekar på skogens betydelse för en framgångsrik skogspolitik. Men ganska snabbt ville experter dämpa förhoppningarna om radikaliteten i mötets deklaration: Det här har sagts förut, utan att något har hänt.

Nej, jag ska inte fortsätta denna betraktelse med att ge mig på toppmötets slutdokument, som väckt så mycket besvikelse men också visst hopp mitt i det otillräckliga.

Trots allt är det absurt att världens öde i det närmaste påstås hänga på ett enda ord – fasa ”ner” istället för att ”fasa ut” kolet – i ett dokument. Så är det ju inte.

Johan Ehrenberg pekade igår på det självklara i denna tidning, att allt istället hänger på vad som verkligen görs och att varje enskilt land har möjligheter att gå före och förbi alla tänkbara gemensamma och ofta urvattnade deklarationer.

Men det är det här med skogen som stör mig. Ungefär samtidigt som Glasgowmötet skrapade ihop de där 141 länderna som lovade stopp mot avskogning – och bland dessa länder ingår givetvis Sverige – kom regeringspartierna och Centerpartiet i Sverige överens om riktlinjer för skogspolitiken.

Den stötesten för framsläppandet av Magdalena Andersson (S) som statsminister och en regeringsbudget som mest diskuterats är strandskyddet. Det partierna där kom överens om verkar miljöorganisationerna tycka är åtminstone rätt okeh. En moderat riksdagsledamot har rentav protesterat och tycker att Centerpartiet lagt sig platt för Miljöpartiet i strandskyddsfrågan.

Men om skogspropositionen har det varit nästan tyst. Kusligt tyst. Jag fattar inte varför. Jag läste den direkt den kom. Och jag reagerade inte särskilt mycket på de felstavningar och den ibland underliga meningsbyggnaden – propositionen har tillkommit snabbt, under hård tidspress. Det jag reagerade över är det nästan totalt ensidiga produktionsperspektivet som härskar i propositionen:

”De förslag och bedömningar som görs i denna proposition syftar till att stärka äganderätten och att ytterligare förbättra förutsättningarna för att Sverige och dess landsbygd ska ha en växande skogsnäring och ökad skoglig tillväxt med god och säkerställd tillgång till biomassa från den svenska skogen.”

Så heter det under rubriken ”Konsekvenser”. Jag kan inte se annat än att det är skogen som resurs för tillväxtsamhället som här helt står i förgrunden, inte biologisk mångfald eller skogen som kolsänka. Och så där är det genom hela texten, där det gång på gång berättas att miljöorganisationerna i sina remissvar på den skogsutredning som är utgångspunkten, är negativa till de förslag som lanseras i propositionen. Och att skogsägarintressena är positiva.

Att det förstås är näringsdepartementet som står för texten säger egentligen det mesta. Det är detta departement som reglerar den ganska hårt kritiserade Skogsstyrelsen och som oftast sätter produktion före naturvärden.

”Regeringen anser att en stark ägande- och brukanderätt är grunden för att i ökad utsträckning kunna ta tillvara skogens potential för ekonomi, klimat och miljö.”

Notera ordningen på detta: Först ”ekonomi” och sedan det där andra. Ökad ”tillväxt i biomassa” är målet. Vid några ställen talas det till och med om skogen som ”det gröna guldet”. Därför ska regelförenklingar göras som främjar skogsägare och företag och därför bör Skogsstyrelsen ”upphöra med inventering och registrering av nyckelbiotoper”. Frivillighet ska vara grunden för skydd av skog, vilket till exempel Världsnaturfonden reagerat på.

Ärligt talar fattar jag inte att Miljöpartiet under så mycket tystnad accepterar andan och förslagen i denna proposition. Visst förstår jag att Miljöpartiet här har både S, C och hela skogsindustrin emot sig men ändå: Är miljöpartisterna så tysta i den här frågan för att de vet att de skulle förlora så mycket på att det debatterades?

Under genomläsningen av propositionen skrev jag till slut i en marginalanteckning: Kalhyggescentern har talat.

Och här har vi läget.

På COP26 antas en deklaration mot avskogning i framförallt utvecklingsländer (det är lätt så deklarationen kan tolkas) som även Sverige undertecknar. Samtidigt författas i ett rikt industriland en skogsproposition som i allt väsentligt går emot andan i den deklarationen.